Evelines tredje år på Hogwarts börjar med en hel del omställningar. Ministeriet vägrar tro på Voldemorts återkomst, trots alla bevis som finns, vilket är början på en oroväckande utveckling.
Mörkret smyger sig närmare och Eveline känner att hon beh...
Draco och jag var tillbaka i slottet i god tid innan middagen och kände oss mycket nöjda med vår dejt. Många andra tjejer såg småsura ut över att deras dag inte uppnått förväntningarna och då var det närmast Pansy som jag blev att tänka på. Hon hade tydligen inte haft någon dejt alls, eller fått någon uppvaktning över huvudtaget. Det syntes i hennes blick att hon klandrade mig för det, för i hennes värld skulle nog Draco ha dejtat henne om det inte vore för mig. Kunde ju ligga något i det, men jag tänkte då inte tycka synd om henne. Jag var alldeles för nöjd med min roll som Dracos flickvän för att jag ens skulle ägna en tanke åt att den lyckan kunde ha varit någon annans.
Draco och jag var uppenbarligen inte de enda som haft en intressant dag under Alla Hjärtans Dag. En artikel i Hört och Sett, skriven av ingen mindre än Rita Skeeter, var den stora nyheten bara några dagar senare. Potter hade gett en intervju om det som hänt under natten då Voldemort återvänt och inte nog med det så hade han nämnt flera Dödsätare med namn. Malfoy, Crabbe och Goyle var bara några av namnen i en lång lista. Potter måsta ha gjort den intervjun under sitt besök i Hogsmeade, samma dag som Alla Hjärtans Dag. Det kändes lite tudelat med tidningsartikeln. Många verkade tro på Potter nu, vilket gladde mig lika mycket som Umbridges reaktion på det hela. Hon hade mycket snabbt skrivit ett nytt anslag som hotade med reglering för varje elev som ertappades med tidningen i fråga, men det hjälpte föga. Folk var snabba med att dölja tidningen på olika sätt. Antingen förvandlade tidningen sig till läroböcker eller helt andra tidningar, eller så blev den tomma papper när man inte läste den. Folk var imponerande kreativa och genom att förbjuda tidningen så innebar det givetvis att alla elever i skolan snart hade läst den minst en gång. Det var bara detaljen med de nämnda Dödsätarna som kändes som ett litet bakslag. Jag hade faktiskt hittat min pappas namn på listan också, men det störde mig inte nämnvärt. Jag hade aldrig känt att jag velat dölja vad mina föräldrar pysslat med, men Lucius Malfoy var jag lite mer rädd om och än mer var jag rädd om Draco. Draco blev förstås inte glad över att få sin pappa nämnd som Dödsätare och knappast var Crabbe eller Goyle det heller. Jag sa inte mycket på grund av risken att avslöja hur lite jag brydde mig om mina föräldrar och min glädje över att folk trodde på Potter, men folk verkade tro att jag var lika sur som Draco över att min pappa blivit nämnd. Mitt neutrala ansikte tolkades som ilsken högfärdighet, vilket väl var bättre än avslöja hur jag verkligen kände.
Jag var på väg till elevhemmet efter att ha gått en sväng via biblioteket efter middagen när jag lade märke till en folksamling som såg på något som skedde i entréhallen. En högljudd kvinnoröst hördes och folk sökte sig nyfiket dit, precis som jag gjorde. I ögonvrån såg jag Potter och Serverus komma upp från fängelsehålorna. De hade nog varit mitt i sin ocklumenerings träning. En kvinna skrek i protest igen, vilket fick mig att titta ner mot entrén från min plats i trappan. Det var professor Trelawney som skrek sin protest mot professor Umbridge. ”... Jag vägrar acceptera det!” skrek Trelawney och såg helt galen ut. Den tomma sherryflaskan i hennes ena hand förklarade lite av den galenskapen. ”Insåg ni inte att det här var vad ni kunde vänta er?” frågade Umbridge med kall, road röst och det där fruktansvärt irriterande, flickaktiga fnittret. ”Trots att ni inte ens är i stånd att förutsäga morgondagens väder, måste ni väl ha förstått att en ömkliga prestation under mina inspektioner, och avsaknaden av minsta förbättring, skulle tvinga mig att avskeda er!” ”Ni k-kan inte!” skrek Trelawney som nu börjat gråta. Jag såg på deras strid en stund, innan McGonagall steg in i cirkeln av elever och gick fram till Trelawney. ”Se så, Sibylla, lunga dig nu och snyt dig i den här, det är inte så illa som du tror, vet du, du behöver inte lämna Hogwarts...” sa McGonagall och gav Trelawney en näsduk. ”Jaså verkligen, professor McGonagall? Och vem ger er befogenhet att komma med ett sådant påstående?” snäste Umbridge. ”Det skulle i så fall vara jag.” Dumbledores röst hördes redan innan han slog upp de tunga ekdörrarna och steg in i salen. Bakom honom syntes den täta dimman utanför slottet och jag undrade vad han gjort ute i det vädret. Dumbledore steg in i cirkeln av elever medan Umbridge högfärdigt skyltade med sitt dokument från Trolldomsministern som sade att Trelawney inte uppfyllde kraven som lärare. ”Jag har avskedat henne”, avslutade Umbridge viktigt. Dumbledore log plötsligt. ”Ni har naturligtvis alldeles rätt, professor Umbridge. Som Överinkvisitor har ni full befogenhet att avskeda mina lärare. Ni har däremot inte befogenhet att skicka iväg dem från slottet. Jag är rädd för att rätten att göra det fortfarande ligger hos rektorn, och det är min önskan att professor Trelawney bor kvar på Hogwarts.” Dumbledore bad McGonagall att följa med Trelawney till hennes torn. McGonagall fick hjälp med den överförfriskade Trelawney av professor Sprout och professor Flitwick fick hennes bagage att flyga efter dem allihop när de gick upp mot tornet. Umbridge såg ogillande ut, men lät dem passera, innan hon vände sig till Dumbledore igen. ”Och vad tänker ni göra med henne när jag tillsätter en ny lärare i spådomskonst som behöver hennes rum?” undrade Umbridge. ”Å, det blir inget problem. Jag har redan funnit en ny lärare i spådomskonst åt oss, förstår ni, och han kommer att föredra att bo på bottenvåningen”, sa Dumbledore vänligt. ”Har ni funnit...? Har ni funnit? Får jag påminna er om, Dumbledore, att enligt Undervisningsförordning nummer tjugotvå...” började Umbridge gällt, men Dumbledore avbröt henne. ”Ministeriet har rätt att tillsätta en passande kandidat om – och endast om – rektorn själv inte kan finna nån sån. Och det gläder mig att säga att jag lyckats göra det i detta fall. Tillåt mig presentera!” Dumbledore vände sig mot de öppna dörrarna och ute i dimmorna hördes ljudet av hovar som närmade sig. Folk flyttade sig undan från dörren med stor brådska och in kom en kentaur. Han hade vitblont hår, förvånansvärt blå ögon och en gulvit hästkropp. ”Det här är Firenze. Jag tror ni kommer att finna honom lämplig”, sa Dumbeldore.
Följande dag surrade det för fullt om rykten kring den nya läraren i spådomskonst. Han höll till i klassrum 11, nära entrén och det klassrummet var tydligen något alldeles extra nu. En inomhusskog, där taket kunde bli en stjärnhimmel då det hölls lektioner. Jag var ändå glad över att jag inte studerade spådomskonst då det var ett allt för underligt ämne för mig. Talmagi och runskrift lät mer vettigt tyckte jag, men nog hade det varit lite spännande att bara se hur klassrummet såg ut. Vad jag hade hört hade inte Umbridge gjort något försök att utvärdera den nya läraren, vilket inte förvånade mig. Hon fann nog Firenze lite för skrämmande för att vilja stänga in sig själv i ett klassrum med honom, vilket roade mig.
Några dagar senare satt jag i soffan i sällskapsrummet med Draco när plötsligt Pansy kom in skyndade i elevhemmet med uppjagad blick. ”Draco, Eveline, Crabbe och Goyle! Vi måste infinna oss på Umbridges kontor ögonblickligen!” flämtade hon stressat. Jag utväxlade en snabb blick med Draco, innan jag slog ihop boken som jag läst och reste mig. Onda aningar sköljde över mig när jag sida vid sida med Draco gick mot utgången med Crabbe och Goyle i hälarna. Vad det än var som fick Pansy att bli så exalterad så kunde det inte vara goda nyheter. Något hade hänt och det var definitivt inte bra.
Hoppsan! Denna bild följer inte våra riktliner för innehåll. Försök att ta bort den eller ladda upp en annan bild för att fortsätta.
