𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟹 (HP-fanfic)

26.Över hav och genom storm

Jag sträckte lite lätt ut händerna åt sidorna. Det gamla skeppet knarrade lite och lättade sedan långsamt från marken.
Jag ville känna in mig i det ordentligt. Det var första gången som jag stod på det som jag lyfte.
Sakta steg vi tills vi kommit halvvägs upp till grantopparna, innan jag lät skeppet börja röra sig framåt.
Jag ville inte vara för högt uppe när jag kände vindarnas styrka för första gången.
Det mörka skrovet gled sakta ut ur skogen och jag kunde känna de första vindbyarna knuffa mot fören.
Jag höll emot medan vi utsattes allt mer för vindarna.
Snart var vi ute över öppet vatten och vågornas skummande kaskader hördes dovt bakom oss.
Jag lät skeppet stiga högre medan vi rörde oss ut mot havet.
Lucius sneglade på mig över axeln och nickade gillande. Sedan höjde han armen och pekade ut riktningen åt mig. Jag vände kölen på rätt och ökade försiktigt farten lite.
Mörka moln hopade sig ovanför oss och det dova bruset från havet nådde nätt och jämnt upp till oss. Vinden rufsade om i de svarta fjädrarna på mina axlar och jag var ganska glad att jag hade varje bit av min kropp täckt med något. Masken hjälpte faktiskt rätt bra mot den bitande vinden.
Lucius stod blick stilla framför mig. Bara några blonda slingor piskade i vinden och det ryckte i hans klädnader, men annars rörde han inte en muskel.

Havet tycktes oändligt, men efter en god stund fick jag syn på den kusliga byggnaden.
På en karg liten ö där inget annat än sten gick att hitta reste sig ett mörkt torn. Havet kastade sig som i ursinne upp längs de mörka väggarna och det fanns till en början inte minsta tecken på liv.
En explosion fick en stor sektion av en vägg att flyga ut i en kaskad av stenar. Lucius sneglade bakåt mot mig igen och pekade mot det stora hålet i muren. Det var ganska uppenbart att det var dit jag skulle, men det var väl lika bra att han var extra tydlig.

Sakta vände jag skrovet så att jag närmade mig med sidan före. Det kändes vettigast med långsidan som ställe där man steg ombord.
En man med liknande mask som Lucius och mig dök upp i det mörka hålet i muren. Han slog ut med armarna och nickade gillande. Sedan vände han sig in mot mörkret och vinkade till sig någon.
Jag lade skeppet tätt mot muren så att det skulle vara så lätt som möjligt att stiga ombord.
Magra människor i vit-svartrandiga klädnader dök upp. Deras ansikten var sjukligt gråaktiga och insjunkna. Det fanns en uppjagad galenskap i deras blick. En kvinna med vild, svart hårsman skrattade högt och skrikande så att det ekade ut i stormen.
Lucius gick fram för att hjälpa henne att stiga ombord först.
Om jag inte misstog mig var det här min första titt på Dracos moster, Bellatrix Lastrange.
Tätt efter henne följde två män som kunde vara bröder. Förmodligen var det Rodolphus och Rabastan Lastrange.
Det var bara män bland resten av mina passagerare. Alla var de magra och ovårdade. En av dem höll fram sina händer mot mig med handflatorna uppåt, som om han såg en kär gammal vän. Han föll sedan på knä med tårar i ögonen med samma handgest. Jag var förmodligen en räddande ängel i hans ögon. Jag kunde inte låta bli att föreställa mig själv som någon sorts dödängel. Svarta fjädrar och en kuslig mask gjorde mig nog till en spöklik syn.

Så snart fångarna var ombord kom tre män iförda masker och svarta klädnader, likt Lucius och mig. De steg ombord, innan Lucius vände sig till mig och gjorde en gest med handen.
Dags att ge sig av.
Lugnt och stadigt gled vi ut från tornet och vände oss i rätt färdriktning.
Jag lät skeppet röra sig aningen snabbare nu när vi var på väg tillbaka. Det slog mig att jag hållt skeppet helt stilla när var och en av fångarna stigit ombord. Den ökade vikten hade inte berört mig alls. Jag hade tydligen en fallenhet för det här, om jag nu skulle se något positivt i det hela.

Tre män som red kvastar gjorde oss snart sällskap. De hade förmodligen flugit ut med de tre andra männen med hjälp av kvastarna och följde oss nu som en eskort mot land. De hjälpte mig att hitta vägen till rätt ställe då de flög före och visade vart vi skulle.
Mina passagerare satt hopkrupna på botten av skrovet medan vinden slet i deras hår och tunna klädnader.

Snart var det dags att sänka oss mot den gamla granskogen.
Jag lät skeppet glida in mellan de mörka träden och sedan stanna helt, innan jag sänkte det mot marken.
Voldemort stod med mycket upprymd uppsyn och strålade mot oss.
För att vara glad så såg han vansinnigt kuslig ut.
Folk i skeppet ställde sig snabbt upp när de fick syn på honom och skyndade sig sedan för att komma fram till honom.
Lucius vände sig till mig och nickade.
Jag hade tydligen skött mig bra.
Han klev sedan ur skeppet och kom fram till relingen nära mig. Med handen utsträckt erbjöd han mig en hjälpande hand för att komma ur det gamla vraket. Jag gick dit och tog hans hand.
Jag kände mig som en helt annan person med masken och kläderna. En främmande person som rörde sig med vuxna rörelser och elegans. Likt adelsmän på maskerad.
Han erbjöd mig armen och jag lade min hand runt hans underarm, innan han ledde mig fram mot Voldemort.
Voldemort hade blivit överöst av sina anhängares tacksamhet, men gjorde nu en gest åt dem att stiga åt sidan.
Lucius ledde fram mig till den bleke mannen som avtecknade sig skarpt mot mörkret i skogen.
Med en elegant rörelse slog Voldemort ur armen mot mig.
”Fröken Devltree... Vilken strålande talang”, sa han nästan sjungande.
Han höll fortfarande fram sin hand, så jag räckte fram min mot honom och han fattade direkt tag i den.
Han drog mig närmare och kysste sedan min hand medan han såg mig djupt i ögonen.  
Jag blev iskall inombords, men rörde inte en min, även om mitt ansikte inte syntes under masken. Att hålla en lugn och kylig fasad kändes som bästa strategin just nu.
En rad tankar for genom mitt huvud, men jag var noga med att hålla dem dolda.
Jag kunde förinta både honom och hans anhängare här och nu, men det inberäknade även Lucius. Gjorde jag det kunde andra anhängare ge sig efter Draco och Narcissa och även Serverus innan jag hann göra något. Riskerna var för höga. Det fanns för många som jag brydde mig om som kunde råka illa ut. Jag skulle inte kunna skydda dem alla. De var tvungna att se sanningen först. Se att Voldemort inte var bra för dem. Sedan kunde jag sakta men säkert ställa saker och ting till rätta. Jag visste fortfarande inte vilka som var Dödsätare och vilka som kunde tänkas hämnas. Jag var tvungen att ta reda på det först. Röja fienderna ur vägen utan att märkas och här, i den här situationen var det allt för uppenbart. De andra Dödsätarna skulle veta att det var jag. De skulle skada Draco eller Serverus. Även Lucius och Narcissa var viktiga för mig, även om de kom på en delad andraplats.
Sedan fanns alltid risken att jag inte var snabb nog, vilket gjorde det till ett tvärsäkert självmordsuppdrag.
Jag tryckte undan alla tankar på strategier för att hålla dem dolda.
Visst hade jag en naturlig fallenhet för ocklumensi, men jag ville inte ta några risker.

”Vi är dig evigt tacksamma”, sa Voldemort med min hand kvar i ett fast grepp.
Flera av Dödsätarna föll på knä runt mig för att visa sin respekt.
Bellatrix gick fram och ställde sig tätt intill Voldemort med en ömsint uppsyn när hon såg på honom.
”Är det något jag kan göra för dig, så be mig gärna”, sa Voldemort och bugade lätt innan han till slut släppte min hand.
Jag gav honom en lite djupare nickning och vände mig sedan mot Lucius. Vi bugade lite lätt mot varandra och det stod klart att mitt arbete där var slutfört. Nu skulle de ta till vara de sina och jag skulle tillbaka till skolan.
Jag gick undan från de andra och in bland de mörka träden.
När jag kommit utom synhåll transfererade jag mig och hamnade på vägen som ledde mot Hogwarts.
Jag tog ett djupt andetag och såg mig om. För att inte riskera att bli sedd i fel sammanhang tog jag av mig masken innan jag började gå mot skolan.
Förhoppningsvis var det ingen som såg mig här.

Redan på håll såg jag gestalten med lyktan i handen.
Jag gick raskt fram till Serverus som omfamnade mig i en hård kram.
Sedan visade han att han hade min skolklädnad med mig.
Jag bytte snabbt om och han stoppade Dödsätarklädnaden i en liten påse som uppenbarligen hade en förtrollning i sig som gjorde att den rymde mer än den såg ut att göra.
”Gick det bra?” undrade han.
Jag nickade och vi började gå mot skolan.
”Var han nöjd?”
Jag visste vem Serverus menade, så jag nickade igen.
”Mycket...”
Han lade en varm hand på min axel.
”Vi får prata om det senare. Nu ska du i säng. Kom ihåg att komma via mig imorgon innan frukosten.”
Utan ett ord gick vi raskt mot skolan.
Hogwarts såg så oskyldigt vacker ut i natten. Som om inget hade hänt och som om en stor skara Dödsätare inte alls återfått sin frihet i natt...

Kunde inte låta bli att lägga in låten som jag lyssnade på medan jag skrev kapitlet... Gjort av Adrian von Ziegler och hade passat perfekt som bakgrundsmusik när Eveline flög båten om den här boken blev film.. ;)