𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟹 (HP-fanfic)

14.Spänning och sportslig fientlighet

De kommande dagarna försökte jag att träffa Neville så ofta jag kunde i biblioteket för att prata om hur det gick på deras DA-möten, som de kallade dem. DA stod för Dumbledores Armé, vilket jag tyckte att lät riktigt passande. Han var eld och lågor när han viskande berättade om nya förtrollningar som de lärde sig att hantera och om sina egna framsteg. Han blev alltid rosig om kinderna och gestikulerade glatt när han försökte hålla sig från att prata för högt under våra samtal. Det gladde mig så oerhört att veta att det gick bra för dem. Det fick mig till och med att le mot Umbridge när jag visste att allt det som Neville berättade om pågick bakom hennes rygg. Hon å andra sidan verkade tro att jag var en elev som uppskattade hennes lektioner. Hon log ofta mot mig när jag steg in med mitt leende på hennes lektioner och vinkade av mig med samma leende när lektionen var över.
Det var ju skrattretande perfekt. Jag bara väntade på att hon skulle börja informera mig om sina planer eller avslöja vad hon visste.
Det kanske hon aldrig skulle göra, men om det skulle hända så var jag redan väl inrotad i hennes förtroendegrupp.

Medan DA hade sina möten och lektioner så närmade sig skolårets första quidditchmatch, som enligt tradition stod mellan Slytherin och Gryffindor. Det märktes att spänningen var hög inför den kommande matchen.
Till och med lärarna verkade vara spända. Serverus vägrade att ta till sig klagomål på att Slytherinspelare anföll Gryffindorspelare i korridorerna när de kom åt. Inte ens när Miles Bletchley kastade en besvärjelse i ryggen på Alicia Spinnet så att hennes ögonbryn växte så kraftigt att hon blev tvungen att uppsöka sjukhusflygeln och då hade det funnits fjorton ögonvittnen.
Dessutom var han så snabb med att göra en massa bokningar på quidditchplanen för vår räkning att de andra knappt hade en chans att träna.

Draco och resten av laget var inte så trevliga mot våra motståndare. Draco var förstås mest verbal, medan de äldre killarna var de som tenderade att ta fram trollstavarna.
Jag var glad att jag lyckades hålla mig lite utanför det hela. Genom att inte ge gliringar eller göra något hotfullt så verkade de flesta glömma bort att jag ingick i laget.
Jag gick oftast bredvid Draco när vi rörde oss i skolan, så det var han som fick uppmärksamheten när det var han som var stor i truten. Inte för att jag klandrade honom för det. Även om det oftast gick över nivån för vad jag var bekväm med så tyckte jag ändå att det nog hörde till med lite sportslig fientlighet inför en match. Det var ju lite roande också, ärligt talat. Det hände mer än en gång att jag fick försöka dölja ett flin när de verbala retsamheterna bollades fram och tillbaka.
Ett favoritögonblick som knappast Draco uppskattat var när Draco försökt hota Potter med att Warrington svurit på att slå ner Potter från kvasten. Potter hade direkt börjat skratta och svarat att Warrington siktade så dåligt att han skulle oroa sig mer om Warrington siktat på någon bredvid honom. Pansy hade stått i närheten och hennes hånleende hade försvunnit direkt. Själv hade jag blivit tvungen att hålla upp en hand för munnen och låtsas klia näsan för att inte bli ertappad med att le brett.
Någon som inte hanterade fientligheterna lika bra var Weasley. Han blev blekgrön när de äldre killarna frågade om han bokat en säng färdigt på sjukhusflygeln och kokade av ilska när någon retades med honom. Draco var inte sen med att snappa upp det och började härma Weasley när han tappade klonken så snart han kom åt. Jag log mest bara lite artigt när sådana retsamheter ägde rum och ingen verkade reagera på det. Ingen frågade varför jag inte deltog i retsamheterna, för antagligen trodde de att jag bara lät Draco behålla rampljuset för sig själv.

Oktober passerade med hårda vindar och kraftiga regn, men sedan blev vädret kallt och klart när det började närma sig matchen.
Jag var faktiskt inte alls nervös. Jag var inte säker på varför, men kanske var de för att det kändes som en småsak med en quidditchmatch om man jämförde med många andra saker som jag tvingats att göra. Att flyga runt på en kvast inför publik kändes inte lika illa som att låsas in i en mörk källare en hel natt eller att kastas från sju meters höjd och landa i iskallt vatten för att lära sig spöktransferens. Jag skulle helt klart göra mitt bästa, men det var ju ingen undergång om det inte gick helt perfekt.
På träningarna kändes det bra i alla fall och alla verkade vara både nöjda och imponerade, så jag kände mig ganska lugn. Sedan såg jag ju hur Weasley sakta med säkert såg ut att gå i bitar inför matchen och fullt så illa kändes det ju inte för mig, så det stärkte mig faktiskt. Det kanske inte så snällt att leva på att någon annan kände sig värre, men inte kunde jag påstå att det skadade heller.
Dock kände jag att jag ändrade mig snabbt när jag hörde sången de övade på inför matchen i elevhemmet. Till det hela hörde ett konformat märke med texten 'Weasley är vår kung' som man fick fästa på kläderna.
Ju närmare tävlingsdagen vi kom ju mer tyckte jag synd om Weasley. Min nervositet lyste med sin frånvaro när jag tyckte mer och mer synd om honom.
Matchen skulle inte bli rolig för honom om det gick dåligt för Gryffindor.

Tävlingsdagen kom med kallt, klart väder och knappt någon vind alls. Det var perfekt.
Jag och Draco gick upp till frukosten och satte oss med resten av laget på mitten av vårt långbord. Jag kunde ärligt säga att jag var den enda som inte bar något märke på mina kläder. Montague märkte det förstås ganska snabbt.
"Var är ditt märke, Devltree?" frågade han.
"Fråga inte. Det är hennes ensak", sa Draco, vilket satte stopp för fler frågor.
De andra verkade tycka att det var lite märkligt, men de sa inte något mer i alla fall.
Vi åt vår frukost i stället och jag märkte att Weasley satt och såg sjukligt blek ut vid Gryffindors bord.
Jag valde en lätt frukost för att kunna spela bra och ägg var både mättande och lagom lätt. Man behövde inte äta så mycket för att bli mätt och man var inte jobbigt stinn efteråt. På rostat bröd passade det bra och jag avlutade med ett glas pumpajuice.
Draco verkade inte heller lida av några allvarliga tävlingsnerver, utan vi skrattade och pratade i godan ro, tills Montague tyckte att det var dags att ta sig ner till planen.

Det var lite frost kvar i gräset när vi gick ner till vårt omklädningsrum. Jag tog ett djupt andetag och njöt av den friska luften. Det skulle bli kul att se hur det kändes att vara med i en match. Bara jag koncentrerade mig på spelet så skulle det säkert gå bra.
Inte kändes det helt fel att dra på sig lagkläderna tillsammans med utrustningen jag fått av Lucius i födelsedagspresent heller. Allt passade perfekt och kändes riktigt bekvämt, men sedan steg nervositeten lite då det började dra ihop sig.
Ljudet av fötter som trampade upp på läktarna utanför hördes likt ett avlägset dundrande och spänningen började bli påtaglig.
Lyckligtvis fanns något precis bredvid mig som hade en tendens att sudda bort obekväma tankar ur huvudet på mig när som helst. Draco var så otroligt snygg i sina tävlingskläder. Han hade håret slätt bakåt för att ha det ur ögonen när han tävlade, vilket inte direkt fick honom att se sämre ut.
Det dröjde inte länge innan han märkte min blick och såg frågande på mig.
Jag log lite bredare.
"Du passar så bra i de där kläderna. Jag tror att det är en favorit för mig", sa jag lite skämtsamt.
Han log brett.
"Jag kanske skulle satsa på att komma in i sovrummet klädd så här och se vad som händer?" mumlade han på samma skämtsamma sätt.
"Mm. Ingen dum idé", sa jag flirtigt tillbaka.
Vi lutade oss närmare varandra, men avbröts bryskt av Montague innan vi hunnit kyssa varandra.
"Hallåååå. Kan ni vänta med det där tills ni är ensamma? Försök och lyssna lite nu, så ska vi snabbt prata igenom det hela, innan vi ger oss ut på planen", sa han och lät lite smått irriterad.
Vi utväxlade en road blick och gick närmare klungan med de andra för att lyssna på det vanliga snacket inför matchen. Vi fick fortsätta med vårt flirtiga utspel senare vid en mer lämplig tidpunkt. Nu var det allvar...
Men nog var Draco distraherande snygg i de där kläderna. Det kunde jag inte förneka.