𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟹 (HP-fanfic)

22.Julfrid och orolighet

"Mörkrets Herre kommer att besöka oss under vår julmiddag... Vi kommer att samla alla Dödsätare vi kan skaka fram här i huset och vi kommer att samtala om framtida planer. Det här blir en mycket viktig middagsbjudning för oss, så jag förväntar mig att ni visar ert bästa beteende", sa Lucius och gav oss en skarp blick.
Jag kände en djup oro krypa genom kroppen, men nickade bara för att visa att jag förstod.
Voldemort? Här? På julmiddag?
Jag var inte säker på hur jag skulle ta det. Tanken på att vistas i samma byggnad som honom var djupt oroande och då skulle vi förmodligen sitta vid samma bord och äta tillsammans.
"Ska Draco och jag vara med vid middagen?" undrade jag försiktigt.
"Ni ska få komma och visa er lite. Presentera er och göra ett gott intryck. Men det blir nog bäst att ni äter i köket och sedan håller er på er egen kant under kvällen. Det vi ska diskutera kan vara mycket känsliga saker och det blir bäst om ni får höra det som ni behöver veta i efterhand. Mötet är avsett endast för Dödsätare. Narcissa kommer att delta i själva middagen, men när väl mötet börjar kommer även hon att söka sig undan. Bara vi som bär Märket kommer att vara med i det skedet."
Jag nickade igen och kände lite lättnad, men det innebar fortfarande att jag skulle bli tvungen att träffa honom. Jag hade ingen aning om hur det skulle bli.

Resten av middagen hade jag inte några starka minnen av när jag gick och lade mig den kvällen. Tanken på att självaste Voldemort skulle besöka herrgården under julen skrämde mig och jag oroade mig för de som betydde mycket för mig. Det kunde inte vara bra, men det var förstås också något oundvikligt. Jag bodde hos Dödsätare, mina föräldrar var Dödsätare och Serverus var en Dödsätare. Det var något som skulle hända förr eller senare. Jag hade bara hoppats att jag inte skulle behöva träffa honom själv, men det var förstås en barnslig förhoppning.
Jag borde hela tiden ha vetat att jag inte hade något val.

Julen närmade sig snabbt och jag försökte att förtränga den ankommande julmiddagen så gott det gick för att njuta av julen i Malfoys herrgård till fullo.
Det blev snöbollskrig, mysiga stunder i biblioteket och nya upptäckter när vi roade oss med att bara snoka runt i den stora herrgården. Ibland gav vi oss ut i de omgivande skogarna med droskan, nu när Draco fått lov att köra den själv. Med bjällror i seldonen på hästen var det riktigt mysigt då vi satt nerbäddade bland plädar och filtar och färdades genom det vintriga landskapet till den rytmiska klangen när hästen travade.
Bättre jul än så kunde man nog inte få. Det kändes synd att förstöra den med ett så otrevligt sällskap och då var jag inte säker på om det var Voldemort, eller mina föräldrar jag syftade på.

Juldagsmorgonen kom och precis som året innan väcktes jag av Draco. Han dunsade ner i sängen bredvid mig med ett brett leende och vi skyndade oss ner till den väntande granen med lika upprymda ansikten, endast iförda pyjamasar och morgonrockar.
Sedan jag börjat tillbringa mina jular hos Malfoys hade julen fått en helt ny mening för mig.
Nu var det så mycket mer än fina kläder och en ordningsam middag.
Nu var det spänning, glädje och äventyr.

Under granen låg många paket och jag överraskades av att inte mindre än sju var avsedda för mig.
Två var från mina föräldrar, tre var från Lucius och Narcissa och två var från Draco.
Jag tog mig tid att omsorgsfullt öppna dem för att inte ögonblicket skulle ta slut för fort. Det kändes väldigt speciellt att sitta där vid den pyntade granen med brasan sprakande precis intill och doften av apelsin och pepparkakor i luften. Även lite kanel och stjärnanis kunde man ana från skålen med juldekorationer på bordet intill.
I julklapparna hittade jag ett par mjuka handskar, en ny mössa, fina vinterstövlar med tjockt och fluffigt foder, ett par vackra örhängen, en hårborste i silver, en rosett att ha i håret och en ny klänning i grön sammet. Rosetten matchade klänningen, så det var uppenbarligen något som skulle bäras tillsammans.
Rosetten, klänningen och hårborsten var från Lucius och Narcissa, stövlarna och handskarna var från mina föräldrar och Draco hade gett mig örhängena och mössan.
Det var uppenbart att den varma mössan var för kommande kalla matcher i snöyran och säkert hoppades Narcissa och Lucius att jag skulle visa upp mig i klänningen på julmiddagen följande dag.

Efter en stadig julfrukost gick jag upp till mitt rum och raka spåret fram till min väska för att ta fram paketet jag fått av Serverus. Jag ville öppna det paketet ensam. Jag hade ingen aning om vad han ville ge mig, men ifall det var något känslosamt ville jag inte behöva förklara min reaktion.
Jag drog av det gröna snöret och lossade det röda pappret.
Asken innanför var vit.
När jag lyfte av locket på den fann jag en klocka i brons med vackra graveringar.
Jag satte mig på sängkanten medan jag försiktigt lyfte upp klockan.
Vad var oddsen?
Jag hade gett ett fickur till Serverus. Ett i silver. Jag hade valt det för de vackra graveringarna på locket och det mörka silvret som fick det att se nästan svart ut. På insidan av locket hade jag gjort en gravering;
"Till fadern av mitt hjärta."
Lite känslosamt kanske, men jag ville visa att jag kände samma för honom som han kände för mig. Då jag fått en glimt av hans tankar tidigare under träningen i ocklumenering hade jag sett hur han såg mig. Jag var dottern han aldrig fått och de känslor han hyste för mig var långt mer än jag kunde förvänta mig av min egen far. Jag hade velat visa att jag kände samma sak och att jag såg honom mer som en far än jag gjorde med min egen.
Klockan han gett mig var så lik den jag gett honom att jag undrade om de inte kom från samma tillverkare.
Inte kunde väl...?
Jag öppnade locket och fick syn på graveringen på insidan av det.

Till dottern av mitt hjärta

Jag var nära att tappa klockan när jag darrade till. Jag hade tyckt att klockan i sig varit ett sammanträffande...
Det var nästan lite för mycket.
Jag hade ju vetat att han såg mig som en dotter, men att vi skulle ge varandra så liknande julklappar med så liknande graveringar var nästan kusligt.
Jag undrade hur han såg min julklapp nu...

En knacknig på dörren väckte mig ur tankarna.
"Ja?"
Draco steg in i rummet.
"Hej. Vi tänkte rosta kastanjer vid öppna spisen i vardagsrummet. Vill du komma med?" undrade han.
Jag nickade.
"Jag kommer."
Jag lät klockan glida ner i fickan innan jag reste mig.
Med graveringen på insidan av locket var det min och Serverus' egen hemlighet att den fanns där, precis som graveringen som fanns i Serverus' klocka.
Jag kände mig lite känslosam när jag följde med Draco genom de långa korridorerna, men inte så att jag riskerad att fälla någon tår. Det var ändå en glädjefylld känsla, så jag kände ganska bra att jag kunde behärska mig.

Vid spisen i vardagsrummet pratade vi om de julklappar vi fått och precis som jag misstänkt hoppades man att den gröna klänningen skulle tilltala mig inför middagen följande dag.
Nu var det knappt mer än ett dygn innan middagen.
Den middagsbjudning som jag fasat lite för de senaste dagarna.
Serverus skulle vara där, vilket gladde mig, men resten av gästerna kändes obehagligt olycksbådande. Jag fick helt enkelt bita ihop och uthärda vad än som väntade. Jag hade ju ändå aldrig väntat mig att det skulle bli lätt att vara tillsammans med sonen ur en Dödsätarfamilj. Jag hade bara hoppats att eländet skulle kunna vänta lite till. Att det skulle försvinna av sig själv hade jag aldrig varit naiv nog att inbilla mig, men det kunde väl att väntat lite? Även om jag nu inte var säker på hur länge jag velat att de skulle ha väntat, men jag hade hoppats vända Dracos syn på Mörkrets Herre före det gick illa. Draco var nu lika övertygad som sin far om att Voldemorts ankomst var något bra. Dessvärre verkade det som att Draco själv skulle få inse hur fel det var med tiden, för att förklara det skulle nog inte fungera. Jag ville inte bli osams med honom om det, men med tiden skulle han få se... och då skulle jag vara där för honom.