𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟹 (HP-fanfic)

34.Eftereffekter

Jag fick skynda mig undan i ett avskilt rum innan jag fick min fnissattack.
Tvillingarna Weasley visste hur man slog på stort och deras avsked av skolan hade varit sortartat.
När jag skrattat klart hasade jag ner längs med väggen och bara hämtade andan en stund.
Små efterdyningar av fniss ryckte till i mig lite nu och då när jag tänkte tillbaka på Umbridges min i olika skeden.
Det hade varit helt underbart att bevittna Umbridges vanmakt.
Det skulle helt klart höja mitt humör några dagar framöver.

Som jag misstänkt blev Weasley-tvillingarnas avfärd snart en legend på skolan och efterdyningarna höll i sig länge.
Dels blev historierna lite vildare än de ursprungliga händelserna och uttryck som att ”göra en Weasley” blev snart populära.
Kärret de lämnat i korridoren satt kvar i flera veckor. Varken Umbridge eller Filch hade någon som helst makt med det och resten av lärarna påstod sig inte ha en aning om hur de kunde hjälpa till.
Dessutom blev platsen som skolans största bråkmakare ledig och folk var inte sena att försöka ta den.
Någon smusslade in en nifflare i Umbridges kontor som demolerade rummet och anföll sedan Umbridges guldringsförsedda fingrar när hon gick dit.
Stinkbomber blev så vanliga att bubbelhuvudsförtrollningen nästan blev standard för de som färdades i korridorerna och många i Inkvisitorpatrullen råkade ut för mycket märkliga olyckor lite nu och då. Warrington hamnade till exempel i sjukhusflygen med en hudåkomma som påminde om cornflakes och Pansy missade flera lektioner en dag för att hon fått horn.
Dessutom hade tvillingarna tydligen utvecklat något som kallades skolkgodispåsar som uppenbarligen sålts i mängder innan de gav sig av. Umbridge hade försökt ge strafftjänst åt flera klasser, men fick snart ge upp och skicka iväg alla elever som blödde, svimmade, svettades och spydde på hennes lektioner.
Neville var snäll nog att varna mig för saker som jag borde se upp med, som fällor och godisar med farliga effekter, så själv hamnade jag aldrig i trubbel.
Filch smög runt med en ridpiska i korridorerna, men mängden olydiga elever och resten som var ovilliga att ange någon gjorde det inte lätt för honom.
Sedan hade vi dessutom Peeves som verkligen slog på stort för att infria Freds avskedsord.
Han slog sönder saker, släckte ljus, fick pergamentstravar att välta in i eldar eller ut genom fönster, skapade översvämningar genom att dra loss kranar på toaletterna och släppte en påse tarantellaspindlar i Stora Salen under en frukost.
Ibland tog han en paus i sina missdåd för att följa efter Umbridge och ge ifrån sig högljudda fisljud så snart hon sa något.
Lärarna gjorde förstås absolut ingenting för att hjälpa henne. De verkade snarare roas av allt kaos, men gjorde vad de kunde för att inte visa det.

Jag roades av alla upptåg, men en sak som tvillingarna Weasley gjort innan de gett sig av påverkade mig dessvärre på ett lite frustrerande sätt.
Montague verkade inte bli mycket bättre trots en ganska lång vistelse i sjukhusflygeln. Han gick inte att få kontakt med, så det såg ut som att vi skulle bli tvungna att hitta en ny jagare på kort varsel och vår match mot Hufflepuff närmade sig med stormsteg.

Dagen då matchen gick av stapeln sken solen och det var ett underbart väder, men det kändes ändå lite nervöst när jag inte var säker på om Vaisey var tillräckligt tränad för att klara en match.
Ingen sa något när vi kom ner till omklädningsrummet och vi satt mest tysta när vi väntade på att få gå in på planen. Det vanliga strategisamtalet som vi brukade ha inför matchen uteblev, då vi inte hade någon som velat ta rollen som lagledare från Montague. Warrington var väl egentligen den mest lämpade kandidaten, men han verkade inte veta vad han skulle säga. Till slut sa han bara till Vaisey att passa till mig så snart han fått händerna på klonken. Det var nog den enda strategi som Warrington var helt säker på att Montague skulle ha använt sig av.

Matchen blev en kamp.
Jag och Warrington gjorde så mycket vi kunde själva då Vaisey var lite för otränad, men Vaisey kämpade rätt bra. Bland annat så lyckades han tackla några motståndare som flög i vägen för oss, så han var ändå ganska effektiv. Några passningar fick han också vara med på, men målen stod jag och Warrington för. Tio för mig och två för Warrington. Hufflepuff fick bara in ett enda mål, men då de lyckades ta kvicken vann de ändå med 140 poäng mot våra 120. Det avslutade våra matcher för året då enda matchen kvar var den mellan Gryffindor och Ravenclaw.
Med lite tur kunde vi kanske placera oss hyfsat i den stora helheten ändå då vi i alla fall haft ganska lyckade matcher.
I alla fall om Gryffindor presterade dåligt, vilket vi alla i laget hoppades starkt på.
Fast kanske att jag hoppades lite mindre än de andra då jag inte upplevde det som lika viktigt, men nog hoppades jag i alla fall.
Att vinna hade ju varit roligt.

Våra förhoppningar grusades dock när Gryffindor mötte Ravenclaw.
Ron Weasley hade plötsligt lärt sig att fånga klonken och släppte inte in ett enda mål på hela matchen.
Till råga på det fångade Ginny Weasley kvicken före Ravenclaws sökare och för att strö extra salt i såret på oss gjorde de om vår sång ”Weasley är vår kung” till en version där de hyllade Weasley istället.
Jag vågade inte ens snegla på Draco när de började sjunga medan pokalen delades ut på planen.
Nu kändes det som att skolåret inte kunde ta slut fort nog.
Draco skulle vara grinig i flera dagar efter det här och allt hårdpluggande inför examensproven skulle inte göra det bättre.

Vi stod kvar på läktaren en liten stund extra efter matchen för att låta alla segerfirare gå före.
Det kändes bittert nog som det var utan att behöva vara nära.
Inte för att jag kände mig mer än lite småbesviken, men resten av mina elevhemskamrater verkade ta det ganska hårt.
Draco tog min hand när vi började gå, men sa inget. Jag gick tyst bredvid honom och lät honom vara ifred.
Jag kände att jag behövde lite egen tid efter det här, men Draco kanske behövde mitt stöd. Kanske att jag kunde ta med honom till biblioteket för att njuta av lugnet där en stund? Det skulle nog göra oss båda gott och så kunde vi titta i lite nyttiga böcker inför examensproven. Inte för att han kanske var så intresserad av att plugga nu, men vi behövde ju inte satsa så hårt på det. Att bara sitta där och titta i böcker var ju inte helt fel heller.

Draco gick faktiskt med på att följa med till biblioteket. Han var lite småsur och sa inte mycket, men det blev ganska trivsamt ändå. Det kändes som att han slappnade av lite när vi kom bort från alla andra som beklagade sig över förlusten och störde sig på Gryffindors vinst. Dessutom var det mycket tyst och stilla i biblioteket då många var i sina elevhem och firade, medan resten satt i sina elevhem och surade.

Studiernas tid var inledd.
Femteårseleverna hamnade i ett ständigt läsande, övande och letande för att få så mycket information som möjligt att fästa i huvudet. Det var nästan jämnt fullt med folk i biblioteket, det bråkades ibland om de böcker som man ville läsa och överallt kunde man hitta folk som övade på trollformler och handrörelser.
Själv kände jag att jag varit noga med mina studier hela tiden, så jag behövde bara gå igenom allt några gånger för att friska upp minnet.
Dock var det många som blev nästan hysteriska ju närmare examensproven vi kom.
Lyckligtvis var inte Draco sådan, men han var inte helt ointresserad av att lyckas heller. Han var ganska lagom. Han ville gärna få bra betyg, men gick inte till överdrift med det. Vi hjälptes åt med att förhöra varandra och satt oftast tillsammans när vi pluggade. Även om det ständiga läsandet var urtråkigt så var det ändå ganska mysigt att sitta tätt tillsammans, så det blev att kännas lite bättre med trevligt sällskap.
En sak som också var ganska skönt var att alla fientligheter som osat i skolan de senaste veckorna nu lades åt sidan för studierna. Ingen hade tid med bråk och tävlingar i dåligt uppförande på samma sätt när så viktiga examensprov stod på spel. Visst ställde folk fortfarande till det för Umbridge om man kom åt, men att bråka med varandra slösade man inte tid på längre. Fällorna för Inkvisitorpatrullen avtog och det uppstod inget bråk mellan elever lika lätt, om det inte var för att de ville låna samma bok i biblioteket eller för att någon råkade förstöra en annan elevs övning på trollformler.
En våg av nervositet byggdes sakta upp och jag började verkligen se fram emot skolårets slut, såvida jag slapp sitta hemma hos mina föräldrar halva sommaren igen. Men till och med det började kännas mera lockande än den studiehysteri som byggdes upp. Mina föräldrar hade inte pratat med mig sedan jullovet, om man kunde kalla det för att prata. Pappas dåliga skämt och mammas ilskna väckning av mig för att släpa mig till Voldemort mitt i natten hade inte direkt varit några långa samtal.
Jag började undra om de kanske skulle be mig att komma hem efter skolavslutningen bara för att fråga mig vad Voldemort pratat med mig om. Det hade bara varit jag, Voldemort och Serverus som gett oss av ut i natten, så jag hade en känsla av att mina föräldrar inte var så insatta i vad Voldemort haft för anledning att prata med mig.
Jag undrade om Serverus talat om mig med Voldemort och att det skett bakom mina föräldrars rygg.
Om så var fallet såg jag verkligen inte fram emot att åka hem.
Deras utfrågningar kunde bli ganska otrevliga, men ju mer jag tänkte på det ju mer kände jag att det var precis det jag hade framför mig.