Draco Memoraid

Kapitel 69 - Vid vägens slut

Draco Malfoy stirrade in i spegeln.

En blek och tanig pojke i övre tonåren stirrade skrämt tillbaka på honom.

De silverfärgade ögonen blänkte som huden på en gråsäl och han förde försiktigt handen till ansiktet och strök darrande undan den vitblonda luggen, vartefter han drog ett skälvande andetag och grep sig om vänsterarmen. Märket på hans underarm hade börjat bränna och svida. Det var ett tecken. Det tecken Draco hade letat efter hela året. Det han fruktade och åtrådde var på väg att ske. Och aldrig tidigare under sitt snart sjuttonåriga liv hade han känt sig så skräckslagen.

En spänd tystnad vilade över det pampiga slottet. Det var nästan som om det höll andan i väntan på vad som skulle komma härnäst.

Vid en första anblick ut genom fönstret kunde ögat luras av den vibrerande tystnaden.

Det piskande pilträdet verkade djupt insjunket i slummer och alarna borta vid strandkanten sträckte lojt på sig och vaggade sömnigt sina späda trädkronor fram och tillbaka i en sövande vaggvisa. Ytan på sjön låg alldeles spegelblank och stilla. Inte en enda krusning flödade igenom det svarta, ogenomträngliga vattnet. Men uppe på det oändliga himlavalvet ljöd det full aktivitet.

Luften virvlade runt och bytte viskande information med sina bröder och systrar. Stjärnorna kämpade sida vid sida om vem som kunde stå emot den kyliga luftströmmen längst utan att slockna och skyns alla nattaktiva fåglar sökte skriande skydd bland träden i den förbjudna skogen. Innanför slottets murar patrullerade lärarna fram och tillbaka genom sina tilldelade korridorer. Professor Flitwick lyfte ansiktet mot den förtrollande himlen som nu exploderade i ett virrvarr av grådaskiga stormbyar ovanför de fyra nakna matsalsborden. Han rös och skyndade sig att återgå till sitt arbete att kalla upp Hogwarts husalfer från deras tillhåll nere i köket. Eleverna sov ännu tryggt i sina sängar, totalt omedvetna om den febrila aktivitet som rådde runt omkring dem. Alla förutom en. Draco hade sett när Potter gav sig av tillsammans med Dumbledore. Han hade ingen aning om vart de varit på väg eller varför. Men han hade vetat att han var tvungen att meddela det. Nu ångrade han sig nästan.

Med ett stön gled han ner på golvet med ryggen mot den spruckna badrumsväggen och brast i gråt.

Tårar av självömkan rann i strömmar nedför hans spetsiga kindben. Han gjorde inte någon ansats till att torka bort dem utan lät dem rinna. Här var det ändå ingen som såg honom.

Dracos kalla hand grep tag om halskedjan som han fått i julklapp. Hårt kramade han det lilla hjärtat av silver och svalde. "Förlåt", viskade han och slöt ögonen. "Förlåt, Elli. Men jag har inget val." För en sekund tyckte han sig se hennes anklagande bruna ögon i spegeln och han ryckte förskräckt till. Men när han blinkade var hon försvunnen. Draco bet sig i läppen och dängde knytnäven i väggen med all kraft. Han gav till ett kvävt skri när skinnet på hans knoge gav vika och gick sönder. För en stund iakttog han fascinerat blodet som droppade från hans skadade hand och ner på det skitiga, våta badrumsgolvet. Missnöjda Myrtle hade gjort sig skyldig till ännu en översvämning den här veckan. Draco funderade på var hon kunde tänkas hålla hus när hon inte gjorde honom sällskap inne på toaletten. Skulle han bli som henne när dagen var till ända? Skulle han också bli degraderad att bo i ett bås inne på en trasig, illaluktande toalett och få saker kastade igenom huvudet så fort han visade sig? Eller skulle han få det ännu värre?

Plötsligt fick han bråttom. På ben som skakade som om de blivit utsatta för en darrbensförhäxning reste han sig upp och gick fram till dörren. Han gläntade försiktigt på den och kastade en misstänksam blick över axeln för att försäkra sig om att han var ensam innan han slank ut i korridoren. Om någon fick syn på honom nu skulle det kunna gå mycket illa. Draco visste instinktivt att Dumbledore hade hållit honom under uppsikt ända sen han råkade ge det där halsbandet till Elli av misstag. Minnet av den plågsamma händelsen fick honom att länga på stegen. Ingenting fick gå fel nu. Han var tvungen att lyckas, det fanns inga andra alternativ.