Draco Memoraid

Kapitel 50 - En kung utan krona

Det var som om en torped hade slagit sig ner i Draco.

Han, Draco Malfoy, killen som ingen visste någonting om men som alla fruktade. Den renblodiga överlägsna dödsätarsonen, grabben som till sist fick ett slag under bältet.

Han kunde känna sina vänners fundersamma blickar i nacken; han såg hur de i smyg gav varandra ögonkast bakom ryggen på honom när de trodde att han inte såg. Han visste att de undrade hur länge han skulle stå ut. De undrade hur länge han skulle klara av rollen som Draco Malfoy, Slytherins kung och stora stolthet.

Vad de inte visste var att Draco kunde spela sina kort väl.

Han visste precis var deras svagheter satt och nu när han blev tvungen att kämpa för varje andetag han tog för att det inte skulle höras hur mycket han rosslade, så spelade han ut sin roll mer än vad han behövde.

Han njöt av att plåga förstaårseleverna som flydde fältet med svansen mellan benen så fort de såg honom, han skrattade högt när han drog av femtio poäng från Gryffindor bara för att Neville existerade och han kände sig märkbart bättre efter att ha fått trakassera Zabini för hans försvunna mugglarfarsa en stund.

Men det fanns sådant som inte kunde botas med elakheter.

Det värsta av allt var att han blev tvungen att känna.

Draco avskydde att känna saker.

Hans kropp tog varje obevakat tillfälle att försöka släppa ut de fasttjudrade känslorna som Draco tvingat in i ett mörkt litet hörn i botten på sitt dunkande hjärta medan hans hjärna arbetade febrilt på hans kommando med att tvinga tillbaka dem igen.

Och så länge som han var sysselsatt eller tillsammans med sitt gäng så gick det väl an; då visste Dracos hjärta vad som stod på spel och lät sig snällt tyglas ett par timmar.

Men så fort Elli var i närheten blev det plötsligt svårare.

Hon hade följt honom som en trogen hund hela dagen och stått och tittat sorgset på honom, när han rastlöst utan att kunna komma till ro, vandrat fram och tillbaka längs med strandkanten utefter den frusna sjön.

Om han hade kunnat så hade han bett henne att försvinna därifrån.

Hennes stora medlidsamma bruna ögon fick honom alltid att bli sådär äckligt sentimental och varje gång hon rörde vid honom med sina varma händer på det där försiktiga, snälla sättet fick han en tjock klump i halsen.

Draco klarade inte av att någon var snäll mot honom just nu, då skulle han bryta ihop.

Och han hade ju trots allt klarat sig så bra hittills utan någon som helhjärtat faktiskt tyckte om honom, så varför skulle han inte klara sig nu?

Att han dessutom hade lagt till sig den hemska ovanan med att rodna så fort hon öppnade munnen

eller bli alldeles darrig i händerna varje gång hon rörde vid honom gjorde inte saken bättre.

Trots sina motstridiga känslor hade Draco stått vid sitt ord och följt med henne upp till Dumbledores kontor senare på kvällen. Hans rektor sen sex år tillbaka hade inte haft något vettigt att anförtro dem, precis som Draco förutspått. Bara en massa svammel om att de tänkte på Draco och att det fanns folk att prata med, om han kände för det.

Om han kände för det?

Han skulle hellre dö än att prata med någon patetisk blodsförrädare från den här korkade skolans ledning.