Draco Memoraid

Kapitel 2 - Narcissa Malfoy

Middagen den kvällen blev bland det värsta jag upplevt. Maten var det inget fel på. Det var garanterat den mest påkostade middag jag hade ätit. Familjen Malfoys husalfer vimsade hela tiden runt bordet, redo att stå till tjänst så fort någon så mycket som harklade sig.Lydigt hade jag kommit ner till matsalen prick klockan sju.

En husalf med vit hätta och enorma bruna ögon hade erbjudit mig en stol medan en annan serverade mig att dricka. Lucius hade välkomnat mig till bordet med sitt falska leende, och sedan återgått till att tala lågmält med mr Grain som hela tiden envetet passat upp honom med flera olika sorters drinkar. 

Draco var på ett extra dåligt humör. Bryskt befallde han en av husalferna att servera honom mer potatis, och när det inte skedde tillräckligt fort var han snabb att peka med sin trollstav på den stackars alfen som skräckslaget skyndade iväg till spisen.

"Så... vad tycker du om Hogwarts då?" frågade jag Draco i ett försök att vara trevlig.

Draco ryckte på axlarna.

"Min pappa hade hellre velat att jag gick på Durmstrang." Han lade försiktigt in en liten bit kyckling och tuggade misstänksamt innan han gjorde en grimas och spottade ut den igen. "Där har de i alla fall ordentliga lärare... Pappa!"

Lucius vände sig irriterat mot sin son.

"Vad är det nu då, Draco?"

"Min mat är kall..."

Jag stödde hakan i handen och lät Dracos gnällande försvinna bortåt.
Tänk om det han sagt ändå var sant? Då hade min enda förväntan inför den här resan krympt ihop till ingenting. Jag kände en stöt i magen och bestämde mig för att inte fråga Draco något mer gällande Hogwarts. 

Så snart som Lucius tillät det, tackade jag tyst för maten och smet upp på rummet igen. Shanti satt på min säng och såg misstroget på kycklingbenen som jag stjälpte ner framför henne.
"Det var det enda jag kunde ta." Jag suckade och såg på medan hon knaprade i sig dem.
Då slog det mig plötsligt att Draco inte verkade ha berättat något för sin pappa om att jag lät Shanti vara utanför buren. Jag slängde mig på sängen bredvid Shanti och strök henne ömsint över fjädrarna. I ungefär fem minuter fann hon sig i mitt kelande, sen fick hon nog och tog sin tillflykt högst upp på garderoben. Där satt hon sedan och iakttog mig en stund, innan hon stoppade huvudet under vingen för att ta sig en middagslur.

Jag fick lov att erkänna att det var ett trevligt rum. Vita tapeter och mörkt marmorgolv med små symboler inristade i marmorn. En säng som inte var alltför obekväm, ett litet snidat skrivbord i trä och en stor garderob i samma mörka nyans som skrivbordet. Rummet var dock det enda jag hittills gillade med Malfoy Manor, men jag såg inte fram emot att tillbringa resterande delen av sommarlovet här uppe.  Jag kände något blött och varmt rinna nerför kinden, och när jag strök med handen spred det ut sig över fingrarna. 

Utan att jag ens märkte det hade tårarna kommit.
Jag slöt ögonen. Framför mig såg jag min mamma. En mamma som var frisk, stark och glad.
En mamma som jag haft förut, men som inte längre fanns. Och Miranda...lilla söta goa Miranda. Miranda med sitt långa blonda hår i en fläta. Min älskade lillasyster. Alice, min närmaste vän sen barnsben. Alice som jag gjort så mycket tillsammans med. Kompisen som man kunde berätta allt för. Varför? Jag snyftade till, greppade tag om kudden och tryckte den mot mig.
Varför mamma, varför just min mamma? Jag vill inte vara här... 

Jag pressade den hårt mot ansiktet och snyftade till igen. Snälla...Låt mig få komma hem igen.Låt allt bli som vanligt.. Jag lovar, kära gud... Att om... Jag knep ihop ögonen allt vad jag kunde, pressade kudden hårt mot ansiktet... Om allt bara blir som vanligt... Lovar jag att aldrig önska mer i hela mitt liv...

Skrammel! Duns duns. Ljudet av fötter som kilade över golvet. Fortfarande förblindad av tårar kastade jag mig upp och grep i luften efter min trollstav, innan jag kom på att den fortfarande fanns i fickan på min kappa.