Draco Memoraid

Kapitel 12 - Barnet

Kära mamma.

Nu är det bara två dagar kvar tills jag åker till Hogwarts.

Jag är ganska nervös tror jag. Allt känns så nytt.

Man blir myndig när man är sjutton här, vilket betyder att jag kommer att bli myndig om några månader eftersom jag fyller år i december.

Vi var i Diagongränden igen förra veckan.

Jag träffade Harry Potter. Du vet, pojken som överlevde. Jag tror inte han och Draco gillar varandra. Jag undrar när jag får se honom igen. Draco säger att vi går på samma skola. Det vore ju otroligt. Draco är förresten konstig igen. Han har hållit sig på sitt rum i flera dagar nu.

Jag tror att han planerar någonting.

Hälsa alla där hemma och krama Miranda från mig.

Jag saknar er jättemycket och hoppas att du snart är bättre.

Jag kommer och hälsar på till jul.

Ni är mitt hjärta.

Jag älskar er.

Varma hälsningar, Elli.

Den snövita ugglan sträckte genast fram benet medan hon uppfordrande iakttog mig med sina stora, vackra ögon.

"Kom tillbaka så snart du kan, jag kommer att sakna dig", sa jag bedrövat och strök henne långsamt över fjädrarna med ena handen medan jag knöt fast pergamentrullen vid ugglans fjällprydda ben med den andra. Sedan bar jag henne, som så många gånger förut, fram till fönstret som stod på vid gavel. En sensommarvind blåste in genom rummet, slet tag i mitt hår och förde med sig en doft av kvarhållen sommar. Jag slöt ögonen och kände hur en tår sakta frigjorde sig från min tårkanal, smet ut genom ögonfransarna och tog sin tillflykt nerför kinden.

Sommaren var till ända och med den mitt gamla liv, kanske för alltid.

"Flyg försiktigt!"

Jag gav Shanti en sista strykning, och hon hoade lugnande innan hon bredde ut vingarna och flög ut i den tysta natten.

Jag huttrade till och drog igen fönstret, men slutade ändå inte att frysa. Det var liksom inuti jag frös, och mot den sortens kyla hjälpte varken varma kläder eller stängda fönster.

Jag gick några varv runt i rummet utan att egentligen veta varför, sjönk sedan ner på sängen, drog fram en av böckerna jag hade köpt och försökte läsa, men gav upp efter några minuter och började vanka av och an igen. Undrar vad Draco hade för sig egentligen? Beslutsamt sköt jag upp dörren och steg ut i korridoren.

En frän lukt av bränt kött steg genast emot mig och jag rynkade näsan och höll tillbaka en ofrivillig kräkreflex. Vad i all världen var det som luktade sådär? Lukten passade inte in här i Malfoy Manor.

En blek silhuett avtecknade sig i slutet av korridoren, uppflugen på trappräcket med de smala benen dinglande.

Jag stannade till och kisade mot figuren borta vid trappan.

"Draco?" Mycket försiktigt tog jag ett par steg närmare.

Gestalten slutade med ens att dingla med benen och satt nu helt stilla.

När jag kom närmare såg jag att det inte var Draco, utan en liten flicka. Även om det var mörkt så såg jag tydligt hur två nakna fötter stack fram under den vita klänningen. Hon satt med huvudet bortvänt så att jag bara såg en mörk gardin av svart, långt hår avteckna sig mot det ljusa klädesplagget, och jag bannade mig själv över hur jag ens kunde funderat på om det var Draco, för han var lika ljus som den här flickan var mörk.

"Hallå?"

Flickan rörde sig fortfarande inte, och jag kände hur varenda liten nerv i min kropp var på helspänn. När jag kom så nära som två meter ifrån henne fick någonting mig att stanna.

En osynlig kraft, mitt undermedvetna, fick mig att instinktivt hålla avstånd från varelsen mittemot mig.

Nu när jag hade kommit närmare kunde jag höra att hon nynnade svagt på någonting som lät som en gammal vaggvisa, men med ord som jag inte kunde uppfatta.

"Vem är du?" viskade jag långsamt. "Vad i hela världen gör du här?"

Flickan gav upp ett utdraget ljud som lät som en torr snyftning och satte händerna för ansiktet. Hon såg inte ut att vara äldre än åtta-nio år, och mitt hjärta hoppade över några slag när jag såg vad hon kramade i handen.

Månljuset från fönstret ovanför kastade en stråle ljus över flickan och lyste upp hennes vänstra hand där en sliten, enögd nallebjörn hängde sig fast.

Jag fick en plötslig känsla av oförklarlig rädsla och backade några steg.

Samtidigt var det ett barn, ett ensamt barn.

Hon kanske hölls fången av Lucius och Narcissa, hade lyckats ta sig ut ur rummet där hon satt instängd och nu försökte hon förtvivlat få kontakt med någon som kunde hjälpa henne?

"Lilla du", jag tog återigen några steg närmare flickan, som fortfarande snyftade med händerna för ansiktet och björnen i ett hårt grepp. "Är något på tok?"

Hon nickade långsamt och jag kände mig en smula lugnare.

"Han skadar mig!" Hennes röst var så gäll att den fick håren att resa sig i nacken, och en pust av iskyla slog emot mig från räcket.

"Vem?" viskade jag spänt. "Vem skadar dig?"

Men flickan svarade inte utan började istället att gråta högt. Hon böjde ner huvudet ännu mer och avslöjade en späd, blek liten nacke.

Jag tog bestämt några steg till, så att jag kunde röra vid henne.

Försiktigt sträckte jag ut fingrarna och snuddade vid hennes axel.

Hon var kall som is.

"Det gör ont", snyftade flickan och kröp ihop ännu mer.

"Du är alldeles iskall", konstaterade jag med en rysning. "Vem skadade dig? Finns det något jag kan göra för dig?"

Flickan gav återigen från sig samma läte, högre än det varit tidigare.

Och med en isande kyla genom hela kroppen hörde jag att det inte var grät flickan gjorde.

Hon skrattade.

Ett bubblande fnissande steg upp från hennes händer och hon vände långsamt på ansiktet och lät håret falla bort.

Jag skrek.

Jag stirrade in i ett par skalbaggssvarta ögon, vars pupiller var krossade.

En mun som gav upp ett gällt skratt, fortfarande med ett barns röst.

Och från nallens mörka plastöga rann stora tårar röda som blod.

Med klänningen, som vid närmare synvinkel inte var någon klänning utan ett nattlinne fladdrande efter sig, tog den lilla flickan ett skutt ner från trappräcket och kom emot mig med armarna utsträckta och med skrattet fortfarande sjungande på sina små blodröda läppar.