Draco Memoraid

Kapitel 64 - Sanningens ansikte

Draco skakade i hela kroppen när han som förhäxad stirrade efter den osynliga angriparen.

Den hade rört sig lika smidigt som en skugga och försvunnit lika fort som den kom.

Och vart hade Elli tagit vägen? Hade hon lyckats fly?

Han knöt händerna hårt mot bröstet och hoppades det av hela sitt hjärta.

Snape hade med ett ilsket morrande kommit upp på benen och tittade sig omkring med vilt stirrig blick. Masken som han hade slitit av sig låg nedanför hans fötter men han brydde sig inte om att plocka upp den. "Res er upp!" kommenderade han de andra Dödsätarna som hade fallit eller blivit omkullknuffade av gestalten som helt utan förvarning ljudlöst hade kommit smygande genom skogen.

"Vad var det där för något?" Avery stod lutad mot samma pinjeträd som Elli hade gömt sig bakom och torkade svetten ur pannan. Draco kunde se att han darrade.

"Hur kunde du vara så idiotisk?" Bellatrix gav Snape en hård knuff i bröstet. Hennes ögon var så uppspärrade att det såg ut att när som helst kunna tränga ur sina hålor och det mörka, trassliga håret hängde som en otvättad gardin nedför hennes smala axlar. "Hur kunde du vara så dum att du slet av dig masken? Du lät henne se ditt ansikte!"

"Hon kände redan igen mig", svarade Snape kyligt och sköt Bellatrix ifrån sig. "Ingen kommer att tro henne."

"Inte?" Bellatrix var långt ifrån övertygad. "Är inte hon en av Dumbledores gullegrisar?"

Den sista frågan var ställd till Draco som skrämt ryckte på axlarna.

"Dumbledore är långt härifrån." Snape rätade på sig och borstade bort ett par avbrutna kvistar som hade etsat sig fast i hans klädnad. "Han kommer inte tillbaka än på ett par dagar. Och varför skulle han tro på ett dumt flickebarn som anklagar hans närmaste man för att vara en Dödsätare?"

Bellatrix svarade inte men blicken hon gav Snape var så full av avsky att Draco flämtade till.

"Jag tror att vi är klara här." Snape vände sig till Draco. "Gå tillbaka upp mot slottet."

"Men..."

"Inga men!" fräste Snape och riktade sin trollstav mot Dracos bröst. "Vi har en del att klara upp här, och det gör vi bäst utan omyndiga trollkarlar i vägen."

Draco gav Snape ett oroligt ögonkast innan han vände församlingen ryggen och med bultande hjärta började småspringa ut ur skogen. Trots att det inte fanns något han hellre ville än att krypa ner i sin varma himmelssäng och dra täcket över huvudet så var han livrädd för att gå tillbaka till slottet alldeles ensam. Tänk om den där varelsen kom tillbaka och gav sig på honom? Han skulle inte ha en chans att försvara sig. Och tänk om Elli var kvar utanför slottet? Tänk om hon skulle få syn på honom när han kom knallande ur den förbjudna skogen. Då skulle hon lägga ihop ett plus ett.

Hade hon känt igen honom? Nej, det var omöjligt. Han hade hållit sig så långt ifrån henne som han tordes. Och tack vare det där odjuret hade inte Bellatrix hunnit avslöja honom.

Draco studsade till när trampet på en torr kvist fyllde hans öron och det tog flera sekunder innan han insåg att det var han själv som hade trampat på den. Med en suck åt sin egen feghet skyndade han på stegen.

Skogen öppnade sig med ens framför hans fötter och med en lättad grimas fann han området utanför alldeles tomt. Inte ens halvjätten och hans dreglande jycke syntes till och ändå kunde Draco ha svurit på att han hört de båda klunsarna dundra fram genom skogen åt motsatt håll ett par minuter tidigare. Han kände sig lättad. Hagrid skulle inte ha något emot att få honom utkastad - han tyckte ungefär lika mycket om Draco som Draco tyckte om honom.