Draco Memoraid

Kapitel 48 - När orden inte räcker till

När Draco vaknade var det fortfarande mörkt ute.

Eftersom Slytherins uppehållsrum låg under sjön så fanns det inga fönster i sovsalen att titta ut genom, men han kunde ändå räkna ut att klockan inte kunde vara mer än fem, sex genom att kasta en blick på sina kamraters snarkande gestalter som avtecknade sig i de tre himmelssängarna.

Försiktigt reste han sig upp och famlade med handen efter trollstaven.

"Lumos", mumlade han varvid en svag ljuskälla strömmade ut ur spetsen på hans trollstav och lyste upp rummet så pass att han kunde rota fram sina kläder. Han drog på sig sin skolklädnad och fiskade fram ett par rena strumpor ur kofferten. Sedan drog han handen genom håret, kastade en sista blick mot sina kompisar och smög ut ur sovsalen.

Nere i uppehållsrummet var det tomt på folk. Inte ens husalferna hade gjort sitt jobb ännu; brasorna var släckta och godispappret från gårdagen låg fortfarande hopknycklade där Crabbe hade lämnat det.

Draco slängde en snabb blick på klockan när han passerade.

Visaren pekade på kvart i fyra.

Han skulle ha minst två timmar på sig innan de andra började vakna.

Slottet var tomt och tyst.

Den enda levande varelse som Draco stötte på var smutsskallens stora röda katt Krumben. Den satt och lurpassade på någonting, säkert en äcklig råtta, alldeles utanför Slytherins uppehållsrum och vände sitt platta fula tryne mot Draco när han gick förbi.

"Stick härifrån!" väste han och måttade en spark mot katten som ilsket väsande försvann uppför trappan.

Draco längde på stegen när han vandrade genom det tysta slottet. Han kände sig både upprymd och nervös; hade det fungerat? Om det hade det... Han kunde nästan inte lägga band på sig själv; då skulle det här vara över.

Allting som han hade fått lov att genomlida skulle vara slut.

Han var framme.

Målmedvetet gick han fram och tillbaka utanför den tomma väggen och tänkte intensivt.

Jag behöver ett ställe där jag får vara ifred och slutföra mitt arbete.

Som vanligt dök dörren upp och Draco skyndade sig att öppna den.

Den här gången behövde han inte se sig omkring; han visste redan att han var ensam.

Skåpet stod där det alltid hade stått och det var med darrande fingrar som Draco öppnade det. Han hade slutit ögonen och blundade hårt medan hjärtat dunkade i bröstet på honom.

Skulle den vara borta?

Han drog ett djupt andetag och öppnade ögonen.

Chockat drog han efter andan och stirrade in i skåpet.

Vad i hela fridens namn skulle det här betyda?

Ingen vettig människa vill väl börja morgonen med en dubbeltimme i trolldryckskonst.

Just det var anledningen till att vi fann Snapes lektion högst upp på schemat dagen därpå.

Eftersom jag inte hade fått många timmars sömn den natten drog jag stönande täcket över huvudet när klockan ringde, men Hermione lyckades som vanligt jaga upp mig och utan att ha någon chans till att hitta på en bra ursäkt för en sovmorgon följde jag med henne, Parvati och Lavender ner till frukosten.