Draco Memoraid

Kapitel 26 - Sanna dina ord

Ormen slingrade sig långsamt över den nötta mattan och lämnade ett brett märke efter sig på det dammiga, förslitna trägolvet.

Skuggorna från de maskerade personerna som nu stod samlade i en stor ring inuti den lilla stugan, som en gång i tiden hade tillhört trädgårdsmästaren Frank Bryce, backade några steg för att ge plats åt odjuret som sakta ålade sig över golvet. Ormen gled fram till en blek, högrest gestalt som stod i ringens mitt. Med ett nöjt väsande rullade reptilen ihop sig framför fötterna på den bleka mannen. Han böjde sig framåt och strök djuret lätt över huvudet med ett kritvitt pekfinger, och ormen slöt sina ögon. Den såg nöjd ut.

Lord Voldemort rätade på sig och drog ihop sina mycket smala läppar i ett leende som skulle få även den tappraste att falla i anda, varefter han långsamt tog några steg framåt in i ringen.

"Lucius Malfoy", befallde han med en röst som påminde mer om ormens väsande än som en mans, "kom hit."

En av personerna lösgjorde sig ur ringen och stegade fram till Voldemort. Han sjönk ner på knä och kysste fållan på Voldemorts klädnad. "Åh herre... Det är mig en stor ära..."

"Hur går det för din son, Lucius?" avbröt Voldemort, tog tag i mannens ansikte och slet av honom masken.

Lucius stirrade skrämt upp på sin herre, obenägen att först ta till orda. Men efter ett par sekunders spänd tystnad svarade han med en röst som skakade lite: "Bara bra, Herre... Bara bra..."

Han försökte återigen kyssa Voldemorts klädnad men blev tillbakahållen av en hand lika benig och vit som dess fingrar.

"Du vill inte ha mig till fiende, Lucius", sa Voldemort betonande och fingrade försiktigt på Lucius ansikte. "Om Draco inte kommer att slutföra sitt uppdrag är det du som får stå till svars för det."

"Han kommer att klara det!" svarade Lucius hastigt och skrämt. "Draco är redan på god väg... Han vet vad som ska göras, han kommer inte att göra dig besviken herre."

"Det får vi hoppas." Voldemort släppte Lucius, som föll ihop framför honom. "Jag måste medge att hans relation till den där flickan får mig att känna en viss oro."

"Han och den där smutsiga blodsförrädaren har ingen relation överhuvudtaget, herre!" svarade Lucius tvärt och kravlade sig upp på fötter medan han såg in i Voldemorts röda springor till ögon. "Draco tyckte aldrig om henne, Herre. Och om det skulle behövas, svär jag vid mitt blod att se till så att hon röjs ur vägen."

"Jag tar dina ord på största allvar, Lucius", svarade Voldemort långsamt och fortsatte att se sin underordnade i ögonen, tillfredsställd över att det gav honom ett stort obehag. "Jag ger dig mitt förtroende den här gången men med högsta tvivel. Låt mig inte bli besviken igen."

"Självklart inte, herre", flämtade Lucius och hans röst var full av lättnad. "Tack för den här chansen, herre... Tack... Jag ska inte låta dig bli besviken igen."

Han reste sig upp och bugade sig djupt innan han återgick till sin plats i cirkeln mellan sin fru och hennes syster, Bellatrix. Hon gav honom ett ogillande ögonkast och sa sedan, vänd mot Voldemort:

"Herre! Åh, herre. Jag har en idé." Hon skyndade sig att krypa fram och, även hon, kyssa hans klädnad, utan att bry sig om att det var på samma ställe där Lucius darrande hade vidrört den blott någon minut tidigare. "En idé om hur du kan få pojken Potter ur vägen. Snorvalpen Draco kan säkert hjälpa till... Å mästare!" Hon var så upphetsad att hon nästan inte kunde hålla sig.

Narcissa grep sin make om armen och såg med viss oro på sin syster vars ansikte fått en ännu sjukligare glöd än vanligt. Voldemort svepte fram och grep Bellatrix om halsen med sin ena hand, vartefter han med sin väsande stämma sa: "Nå låt höra då, Bellatrix...Vad har du för plan åt mig?"