Draco Memoraid

Kapitel 28 - Dracos misstag

Jag fingrade lite på paketet som nu tryggt vilade mellan mina skakiga händer.

"Vem kan ha skickat dig det där?" Hermione sträckte sig fram för att röra vid det, men det var någonting som fick mig att vilja hindra henne. Snabbt stoppade jag det innanför manteln och ryckte på axlarna.

"Min mamma kanske", svarade jag svävande och skyndade mig att svepa det sista som fanns kvar i mitt glas.

"Tror du verkligen att hon...", började Hermione men jag skakade bara på huvudet och hon tystnade.

"Jag vet inte, vi får väl se vad det innehåller."

"Öppna det nu!" sa Ron ivrigt och lutade sig förväntansfullt fram över bordet.

Jag nickade, tog försiktigt fram byltet ur klädnaden och placerade det framför mig innan jag långsamt sträckte fram handen för att börja lossa på snörena.

"Vänta!" utbrast plötsligt Hermione och stirrade med skrämd blick på knytet. "Borde vi inte... låta någon titta på det först? Så att det inte är något farligt menar jag."

Ron skrattade till. "Farligt? Hur skulle ett paket kunna vara farligt? Tror du snörena stryper oss kanske?" Han skakade på huvudet och flinade mot Harry, som inte alls såg lika säker ut. "Hermione, du ska alltid vara en sådan mes!"

"Hon har rätt", sa Harry snabbt och tittade upp på mig. "Jag tycker också att vi borde få det undersökt först, för säkerhets skull."

"Okej", svarade jag besegrat och nappade åt mig paketet, "om vi gör det nu i såna fall. Vart ska vi gå?"

"Vi tar med det till Dumbledore", svarade Hermione bestämt och kastade en misstänksam blick på paketet som jag nu hårt höll tryckt mot bröstet. "Du får vänta med att öppna det tills vi kommer tillbaka till skolan."

"Då går vi nu då." Jag hoppade ner från stolen och grabbade tag i min väska, medan Harry gjorde precis likadant och slank upp bredvid mig.

Jag gav honom en tacksam blick och han besvarade den genom ett litet leende som fick hela hans ansikte att lysa.

Ron ryckte på axlarna och ställde sig också upp. "Jag är i alla fall pank så."

Eftersom vi suttit inne på värdshuset ganska så länge så hade ögonen vant sig vid den lite dunkla ljussättningen och därför blev solljuset som nu slog emot oss med all kraft en riktig pärs.

Vi kisade mot solen medan vi allesammans i bredd försökte ta oss fram på den fulla gatan.

"Tänk att bo här!" utbrast Ron och försökte skugga solen med ena handen, "att aldrig behöva bry sig om man utövar trolldom eller inte..."

"Det ska man alltid bry sig om, Ronald!" svarade Hermione bestört och höll på att snava på sin alldeles för långa mantel, "man vet ju aldrig..."

Jag lät deras tjattrande långsamt lämna mina hörselgångar, tog istället fram paketet ur min ficka igen och vägde det i handen. Trots att det inte var särskilt stort så kändes det ändå ganska tungt. Vem kunde ha skickat det här till mig? Hade jag en hemlig beundrare? Eller var det som Hermione trodde, att det var någonting farligt?

Om jag bara kunde öppna en liten, liten springa och titta...

Bara för att få en skymt av vad det innehöll. De andra skulle inte hinna märka något.

Jag ville så hemskt gärna öppna det. Jag hade aldrig velat något så mycket förut.

Försiktigt och med noga uppsyn på Hermione, som fortfarande bråkade med Ron, började jag med händer som darrade av förväntan lirka upp snöret.