Draco Memoraid

Kapitel 65 - I slutet på mars

Det tog ett par sekunder innan det gick upp för mig att det mörka hålet som jag hade omslutits av i själva verket var en del av Dracos skyddsförtrollning.

Som om han hela tiden varit beredd på att någonting skulle hända hade han slitit fram sin trollstav av hagtorn och kastat förtrollningen över oss samtidigt som han pressat ner mig mot marken.

I ett förvirrat ögonblick trodde jag att skakningarna som fick porträtten på väggarna att vibrera hade manats fram av Draco, men när jag fick syn på hans ansikte förstod jag att det inte var så.

En bit av en stor gobeläng föreställande en fet trollkarl i stråhatt hade landat bara en ynka meter från våra huvuden och splittrats mitt itu.

Resten av slottet hade vaknat till liv och elever och personal kom springande från sina respektive uppehållsrum och kontor för att se vad som stod på.

På vingliga ben reste jag mig upp och var en hårsmån från att bli omkullsprungen av en skräckslagen Neville som, bara iförd en knallgul nattsärk och ett par sammetsgröna luddiga tofflor, kom dundrande nerför den sönderslagna trappan. Mot bröstet höll han sitt älskade keldjur Trevor som gjorde tafatta försök att slingra sig ur hans händer.

"In i stora salen med er!" hojtade professor Sprout som kom marscherade uppifrån källaren där Hufflepuff hade sitt sällskapsrum. Bakom henne kom en lång rad av hufflepuffare som fick småspringa för att hinna med.

De flesta var bara iklädda pyjamas och verkade mycket förvirrade.

Jag vände mig mot Draco som beslutsamt greppade tag i min arm och drog mig mot stora salen.

Därinne rådde det redan full aktivitet.

Elevhemsföreståndarna gjorde tappra försök till att fösa ihop sina elever i samlade grupper men det var inte längre någon som verkade bry sig om vilket elevhem de tillhörde.

Folk stod i blandade klungor och viskade halvhögt med varandra. En del vred sig oroligt av och an medan andra (som utgjorde ungefär en sjättedel av slytherinarna) såg roade ut.

Dumbledore stod alldeles stilla vid podiet och tittade ut över matsalen.

Jag fångade hans blick och kände en ilning av fasa när jag såg att den bottnade i oro.

Men när han talade var rösten lika stabil och sansad som om han hade hållit en föreläsning om skolans ordningsregler.

"Ingen elev lämnar salen utan min tillåtelse. Ingen elev går säker utanför Hogwarts portar förrän vi kan fastställa vad som inträffat."

Två tredjeårsflickor från Ravenclaw brast i gråt och Ernie McMillans ansikte antog en färg som påminde om torkad senap. Flera elever stack ner händerna i sina fickor för att kontrollera att trollstavarna fanns på plats ifall det skulle bli tal om strid.

Jag kopierade deras rörelse och kände en stöt av lättnad när mina fingertoppar nuddade vid staven innanför byxlinningen.

Sedan sökte jag med blicken efter tre välbekanta ansikten. Ett par huvuden bort fick jag syn på Ginnys röda hårman och bredvid henne skymtade jag Lunas runda ansikte. Hon stod lätt framåtlutad bredvid Colin Creevey och verkade mycket intresserad av någonting som kröp runt på golvet framför hennes fötter.

Jag fick en känsla av att hon inte hade den blekaste aning om varför hon tillsammans med sina elevhemskamrater hade blivit nedförd från Ravenclawtornet hit till stora salen efter middagstid.

Det intresserade henne helt enkelt inte.

Nästan lite motvilligt slet jag blicken från Luna och fick syn på dem jag letat efter.