Draco Memoraid

Kapitel 46 - Aldrig, aldrig

Du ska veta att inget kan förbättra det du gjort

inga förlåt, jag är ledsen kan va nog

Under så lång tid

kämpa jag så hårt,

att all den kärlek som jag hade faktiskt dog

Och allt det jag känner

under ytan det bränner

Aldrig, Aldrig

kommer jag förlåta dig

för du tog det allra bästa som fanns inuti mig

Aldrig, aldrig

kommer jag tillbaks till dig

Nej, ryggen är det sista som du ser av mig

Du ska veta att jag gråtit salta tårar för din skull

kanske i hopp om att du skulle förstå

Men din värld var aldrig samma värld

som vi andra levde i

vi ville nog aldrig åt samma håll

Och allt det jag känner

under ytan det bränner

Aldrig, Aldrig

kommer jag förlåta dig

för du tog det allra bästa som fanns inuti mig

Aldrig, aldrig

kommer jag tillbaks till dig

Nej, ryggen är det sista som du ser av mig.

Jag kunde känna Dracos brännande blickar i ryggen under lektionerna följande dag.

Professor McGonagall hade kommit upp till mig i sovsalen och förklarat att hon inte kunde ge mig ledigt mer än en dag om jag inte hade verkliga skäl till det och i så fall var jag tvungen att bege mig upp till sjukhusflygeln och berätta för madam Pomfrey vad jag led av. Eftersom jag inte trodde att brustet hjärta skulle räknas som ett giltigt skäl till att vara borta från skolan, följde jag motvilligt med Hermione ner till stora salen på tisdagsmorgonen, men jag skippade frukosten.

"Nya försvinnanden", sa Harry lågt och böjde sig ner för att professor Sprout inte skulle lägga märke till att vi pratade.

"Får jag se", mumlade jag, glad över att få något annat att tänka på, och Harry smugglade diskret över tidningen till mig under bordet samtidigt som han låtsades vara upptagen med att plocka upp sin fruktkniv från golvet.

Jag kastade en hastig blick på Ron och Hermione, som bägge två spänt iakttog mig, och vecklade sedan försiktigt upp tidningen i skydd av bordsskivan.

"Några vi känner?" frågade Harry efter en stund och jag skakade på huvudet.

"Nej, inte vad jag kan se."

"Får jag kolla?"

Jag lämnade över tidningen till Ron och fortsatte att skala mitt skrumpfikon.

"Titta!" utropade han så högt att hufflepuffarna bakom oss intresserat vred på huvudet. "Är inte det där någon släkting till..."