Draco Memoraid

Kapitel 8 - Bland nissar och nattfjärilar

Sommarens hittills varmaste dag kom och tog Wiltshire i besittning.

Jag satt ute på gräsmattan, lutad mot ett stort bokträd och blundade mot den stekande solen.

Den värsta vecka jag någonsin hade upplevt led äntligen mot sitt slut.

Shanti hade fortfarande inte återvänt med något svar från min familj, men jag var inte orolig för henne. Hon hade varit på längre resor förut och hade förnuft nog att stanna och ta igen sig när hon blev trött. Saknaden efter henne dämpades däremot inte. Hon var min vän och den enda jag kände förtroende för här.

Draco hade lyst med sin frånvaro sedan lördagen då hans förtjusande vänner var på besök, och jag bokstavligt talat hade fått fly in på rummet. Inte ens till middagen hade han dykt upp, och om det inte var för att Narcissa hade skickat mr Grain med mat en trappa upp så hade jag trott att han inte var hemma. Visserligen var det en befrielse att slippa hans elaka blickar och spydiga kommentarer, men på något konstigt vis kändes det ännu ensammare i Malfoy Manor utan dem.

På verandan en bit ifrån mig satt Narcissa med det långa gyllene håret uppsatt i en elegant tofs. På vardera sida om henne satt två mörkklädda häxor. De såg rätt alldagliga ut med vindpinade ansikten och torrt, slitet hår, inte ens i närheten så vackra som Narcissa.

Narcissa verkade inte ha något arbete, ändå gav hon intrycket av att vara väldigt upptagen. Hon och de andra två kvinnorna satt nära varandra, medan de tyst förde sitt samtal med en varsin kopp rykande eldwhisky framför sig. Jag spetsade öronen, och uppfattade ord som "på flykt" och "undkomma."

Efter en stund gav jag upp och la mig ner igen. Jag var för trött för att koncentrera mig, och för ledsen för att kunna sova.

"Hej."

Jag öppnade ögonen och fick syn på Draco, som stod och såg ner på mig.

"Sover du?"

"Jag kan inte sova." Jag satte mig upp och kisade mot honom samtidigt som jag kvävde en gäspning. "Men jag skulle inte ha något emot lite sömn. Du dök inte upp vid middagen igår?"

"Jag var sjuk."

"Sjuk?" Jag tittade på honom. Han såg faktiskt sjuk ut. Ansiktet var ännu blekare än vanligt och ögonen lätt insjunkna. Han hade en rispa tvärs över kinden och hans annars så vårdade hår såg rufsigt ut.

"Sjuk", upprepade Draco och satte sig ner bredvid mig. Jag kände en stöt i magen.

Pratade vi med varandra?

"Känner du dig bättre nu?"

"Det blir aldrig bättre", mumlade han med blicken fäst vid hallonhäcken.

"Va?", jag glodde dumt på honom och rynkade pannan, "vad menar du?"

"Glöm det." Han ruskade på sig, som om han ville skaka bort orden, innan han fortsatte: "Du gillar inte att vara här."

"Öh... nej", sa jag, chockad över hans plötsliga lust till konversation. "Nej, det kan jag inte påstå."

"Varför inte det?" Han tittade på mig. "Vi har ett stort hus och mycket pengar."

"Det är inte det som är viktigt", sa jag tyst. 

"Och vi har specialtillstånd för alla över sexton år att kunna utföra magi inom området. Min pappa har fixat det på ministeriet, så att jag ska kunna öva...", fortsatte Draco släpigt, men jag ryckte bara på axlarna.

"Jag vill hem till min familj." Och ni avskyr mig ville jag tillägga, men lät bli. Det kändes onödigt att gräva upp stridsyxan igen.

"Jaså men dit kommer du ju inte igen", sa han nonchalant och petade med sin trollstav i gräset.