Draco Memoraid

Kapitel 44 - Ondskans boning

Jag stod som fastfrusen och stirrade på dörren.

Hur kunde det komma sig att jag inte hade lagt märke till den förut?

Vaksamt kastade jag en blick snett över axeln bara för att konstatera att jag verkligen var ensam. Narcissa och Lucius var borta i "Diagongränden", Draco var någonstans och ingen av familjens tjänare syntes till. Jag hade inte tid att vänta och plötsligt gick det upp för mig; det var nu eller aldrig.

Jag valde nu och tryckte försiktigt ner det åldrande, svarta handtaget. Det var trögt och jag fick lov att trycka till ordentligt för att dörren skulle gå upp. Ivrigt famlade jag efter lysknappen men hittade ingen.

Stentrappan var sänkt i egyptiskt mörker och den enda lilla ljuskällan tycktes komma från facklorna som var uppsatta längs de kala väggarna.

Jag slängde en sista orolig blick över axeln innan jag satte min fot på det översta trappsteget, bad en snabb bön om att dörren inte skulle gå i baklås och började sakta gå nerför trappan.

Facklorna på väggarna kastade ett blekt, nästan lite otäckt sken över de murade väggarna och med en rysning kunde jag konstatera tyst för mig själv att min spökstämning var på topp.

Men jag behövde inte tvinga mig själv att fortsätta.

Mina ben rörde sig målmedvetet allt längre ner i källaren, och ju längre ner jag kom desto mer gick det upp för mig vart jag var på väg.

Det här var ingen källare som jag först hade trott.

Det var en fängelsehåla.

Med en rysning såg jag två stora celler med äkta järngaller och stora tunga lås, hopplösa att få upp utan nyckel, uppenbara sig längs ena sidan av gången.

Jag hade kommit ner för trappan nu och gick i den riktningen som facklorna pekade. Det hade blivit mörkare och efter en stund gick det upp för mig att det berodde på att det blev allt glesare mellan de brinnande ljuskällorna.

Jag blev tvungen att återigen förlita mig helt på min trollstavs förmåga, och valde den här gången att använda en mer utvecklad form av lumos.

Vägen verkade kröka sig och jag ökade andäktigt tempot.

Vad som ledde mig visste jag inte riktigt, men det var någonting som jag inte kunde uppfatta med blotta ögat; något som ivrigt pushade mig att gå fortare, som hade lett mig hela vägen ner hit och som nu outtröttligt fortsatte att leda mig till sitt mål.

Jag stannade tvärt och vädrade i luften.

En frän lukt hade nått mina näsborrar och jag blev tvungen att täcka för ansiktet med armen för att inte kräkas.

Min osynliga vägvisare hade också stannat; jag kunde känna närvaron av någonting som rörde vid mitt ena ben, men jag blev inte rädd.

Instinktivt visste jag att det här inte var något som ville mig illa.

"Vad tusan...", mumlade jag med armen hårt pressad över näsan. "Vad är det här?"

Jag tog några steg framåt och upptäckte till min förvåning ytterligare en dörr. Den var omsorgsfullt förseglad med ett gammalt hänglås och runt handtaget hängde en hel by med spindelnät. Ingen hade öppnat dörren på mycket länge.

Beslutsamt drog jag ett djupt andetag, riktade trollstaven mot låset och sa med halvkvävd röst för att inte dra in mer än nödvändigt av stanken i lungorna: "Alohomora!"

Återigen fungerade mitt lilla trick och nyfiket kikade jag in i rummet.

Det var en fängelsecell men det lustiga var att den var möblerad som ett vanligt rum.