Draco Memoraid

Kapitel 19 - Inte röra

Under örtläran skulle vi jobba i par och jag hade turen att få arbeta tillsammans med Neville. Örtlära var hans favoritämne och det enda han faktiskt var riktigt bra på visade det sig. Vi skulle studera Mangorayaplantans fortplantningssystem och dess visuella egenskaper och Neville, som redan läst ut Ett tusen magiska örter och svampar två gånger, rafsade ivrigt ner svaren på frågorna och lät mig utan vidare skriva av honom. Jag tyckte verkligen om Neville. Inte bara för att han hjälpte mig med de krångliga frågorna (Hur får man fram Mangorayaplantans varvätska och vilka partiklar kan dess fröer åstadkomma under jord?) utan för att han verkligen hade det där hjärtat av guld som man kunde läsa om i alla skvallertidningar. Lite klumpig var han visserligen (välte omkull tre krukor och stötte till den fjärde med armbågen) men mycket snäll och hjälpsam.

"Nej, jag gillar inte trolldryckskonst nå vidare", berättade han medan vi mätte upp varet i små glasflaskor som professor Sprout skulle samla in i slutet av lektionen. "Jag är faktiskt lite rädd för Snape", nästan viskade han och såg sig oroligt över axeln som om han väntade sig att läraren som han fruktade mest av allt i hela världen skulle hoppa fram bakom en av krukorna. "Vad tyckte du om honom?"

"Tja, han verkade passa ganska bra på en kyrkogård", sa jag sanningsenligt medan jag kämpade med att klämma ut den sista illaluktande, gula vätskan från min planta.

"Draco gillar honom", sa Neville och såg på mig. "Snape är hans favoritlärare."

"Jaha", svarade jag ointresserat. "Stackars Draco."

Neville frustade till och började skratta så högt att professor Sprout vände sig om och såg på oss med en högst ogillande min i det rödblommiga, runda ansiktet.

Trollkonsthistorian, som vi hade som sista lektion innan lunch, var helt klart det tråkigaste jag varit med om sedan min ankomst till England. Detta trots att läraren visade sig vara ett spöke. Det skvallrades om att professor Binns aldrig riktigt insett att han var död. Han hade helt enkelt fortsatt att kliva upp varje morgon för att undervisa och en dag hade han lämnat kvar kroppen efter sig i den pösiga favoritfåtöljen framför brasan i lärarrummet. I samma stund som vi klev in i det kvava klassrummet och sjönk ner på de obekväma trästolarna verkade hela klassen sjunka ner i någon sorts mystisk dvala. Seamus Finnigan och Dean Thomas (två pojkar från Gryffindor som gick i vår årskurs) låg med armarna uppslängda på bänkarna och stirrade uttråkat rakt fram. En tjock Hufflepufflicka med flottigt, rött hår och stor, fräknig näsa snarkade högljutt från sin plats längst bak i klassrummet och närmast dörren satt tre till flickor från Hufflepuff djupt inne i ett fnittrande samtal utan att ta någon som helst notis om professor Binns som långsamt kom glidande genom svarta tavlan. Harry och Ron, som delade bänk med Neville, såg också ut att vara på väg att slumra till. Neville stirrade uttryckslöst ut genom fönstret djupt försjunken i sina egna tankar. Kanske var han kvar på örtläran i full färd med att mäta upp Mangorayavar medan professor Sprout nickade gillande. Hermione var den enda som fortfarande hade alla sina sinnen på topp. Hon satt rak i ryggen med sin grå fjäderpenna i ett fast grepp och väntade spänt på att professor Binns skulle börja prata. Jag försökte kämpa emot den sövande kraften som svävade runt i klassrummet men efter en halvtimmes malande om svartalfsupproren 1874 gav jag upp och sjönk tillbaka ner i stolen. Som de flesta i klassen, utom Hermione inräknad, vaknade jag till ur dvalan då och då för att göra någon tråkig anteckning i blocket medan Ron snarkade högt i bänken framför. Vid varje utandning åkte en smal dregelsträng längre och längre ut ur ena mungipan på honom för att vid inandningen åka tillbaka in igen. Hermione rynkade på näsan och skakade på huvudet så hennes stora hårsvall dansade längs hennes axlar och kittlade mig på näsan.