Draco Memoraid

Kapitel 20 - Katter, halsband och mystiska drömmar

Inuti asken på en vacker röd sammetskudde låg ett tjockt, silverfärgat halsband med stora, röda diamanter. Det var otroligt vackert och såg så oskyldigt och skört ut där det vilade på sin guldbroderade bädd.

"Åååå vad fint!" sa jag och drog efter andan. "Men Draco, var har du fått tag på det?"

"På en affär långt härifrån...", mumlade han. Han höll så hårt om asken att knogarna vitnade.

"Det måste ha kostat hur mycket som helst. Åh, Draco... Det är fantastiskt!"

"Jag fick det billigt", svarade han kort och såg sig om över axeln. "Vår lektion..."

"Vad är det för någonting under den?" frågade jag och sträckte fram handen mot kudden som buktade ut lite grann.

"Nej! Rör den inte!", skrek han och slog igen asken med en smäll. "Du får inte röra vid det!"

"Men herregud, ta det lugnt!" Jag stirrade på Draco som snabbt stuvade in asken innanför klädnaden igen. "Varför är det så farligt om jag rör vid det?"

"Strunta i det du, jag har redan avslöjat tillräckligt för dig."

Han rätade på sig och stirrade på mig med vild blick. Han såg nästan sjukare ut än vad han gjort den gången på Malfoy Manor.

"Kan vi inte ta sällskap tillsammans till lektionen?" Jag lade huvudet på sned och såg bedjande på honom. "Jag har ingen aning om var Norrtornet ligger..."

"Ska inte du gå tillsammans med smutsskalleälskaren sankte Potter?" spottade han fram och ryckte omilt upp sin väska från golvet. "Ni verkar ju ha så trevligt ihop..."

"Kom nu", jag drog ut honom från trappan. "Vi börjar snart."

Han tog några steg men stannade sedan tvärt och tittade på mig. "Var har du din väska?"

"Ööh... den är..." Med ens kom jag ihåg Hermione som fortfarande stod och väntade på mig borta vid porträtthålet.

"Två sekunder."

Det snabbaste jag kunde kilade jag uppför trappan medan Draco förvånat tittade efter mig.

"Där är du ju, jag trodde nästan..."

"Väsk... an", flämtade jag och ryckte åt mig den.

Hermione såg frågande på mig men jag skakade bara på huvudet.

"Förklarar sen", mumlade jag och gav henne ett urskuldande leende, innan jag vände om och rusade tillbaka ner till Draco, som fortfarande stod kvar med ett lätt förvirrat uttryck i det bleka ansiktet.

Jag vet inte vem av oss som fick de mest hatiska blickarna när vi steg in i professor Trelawneys klassrum, han eller jag. Ron stirrade på mig med öppen mun och vände sig sedan demonstrativt bort. Harry höjde på ögonbrynen och skakade långsamt på huvudet. Dracos vänner lät höra ilskna fnysningar och Pansy blängde så argt på mig att jag inte skulle blivit förvånad om jag blivit förvandlad till en hög med aska.

"God afton barn", sade plötsligt en mystisk, drömmande röst och en lång, väldigt smal kvinna skred in i det kvava, dunkla rummet. Hennes långa hår var krusigt och böljade ner för ryggen på henne som ett gäng tjocka, rödbruna ormar. Hon bar ett par gigantiska glasögon som fick hennes ögon att se onormalt stora ut och fick henne att påminna om en ovanligt stor insekt.

"Jag ser att ni alla överlevt ännu en sommar, men det visste jag förstås att ni skulle göra...", sa hon och blinkade mot oss innanför glasögonen. "Ingen av er kommer att lämna oss förrän i det här årets slut... Fasansfulla saker väntar er, mina kära barn, saker ni inte ens kan föreställa er i era vildaste fantasier!"