Draco Memoraid

Kapitel 22 - Numbuler

Det var uppenbart att min hjärna fortfarande befann sig på sommarlov. Jag höll på att försova mig redan andra skoldagen. Mödosamt hasade jag mig upp ur sängen när Hermione för tredje gången kom inspringande i sovsalen med väskan slängd över axeln och ett stressat uttryck i ansiktet.

"Elli! För tusende gången, vi börjar snart!"

"Ja, jag vet... Jag kommer."

"Du har missat frukosten." Hon sneglade oroligt på mig och rynkade pannan. "Du är väl inte sjuk?"

"Nej", sa jag och kvävde en extra envis gäspning medan jag rotade i klädhögen på golvet efter skolkläderna. "Nej, jag är bara trött."

"Trivs du inte här?" sa Hermione försiktigt och låtsades vara väldigt upptagen med att plocka upp en av sina skolböcker som hon med flit tappat på golvet. "Jag förstår att det måste kännas konstigt..."

"Jag mår fint", sa jag och slet på mig klädnaden som jag hittat längst in under sängen. "Och jag trivs jättebra här, det är bara engelskan som är lite krånglig."

Jag gav henne ett snabbt leende och hon räckte mig min trollstav som ramlat ur innerfickan.

"Tack."

"Jag tycker i alla fall att du pratar bra engelska", sa Hermione vänligt och hjälpte mig att stoppa ner böckerna i väskan. "För att bara ha varit här i några månader menar jag. Det enda du behöver lära dig är att inte blanda ihop vissa ord som låter likadant, men det är krångligt till och med för mig som är född här."

Jag sände henne en blick full av ärlig tacksamhet.

"Nu går vi."

Professor McGonagall satt framme vid katedern när jag och Hermione med Harry och Ron i motvilligt släptåg kom fram.Vi tog plats längst bak i klassrummet och Hermione fick med en enkel sväng på sin trollstav en bänk att flytta sig från sin plats i andra änden av rummet och istället parkera bredvid de tre andra så att vi alla fyra kunde sitta tillsammans. Försiktigt ställde jag ner väskan på golvet medan hon med samma rörelse på staven också fick stolen att prydligt komma svävande genom rummet och med ett lätt dunk stanna framför bänken så att jag kunde sätta mig. Jag gav henne en tacksam blick, som hon besvarade med ett leende, och följde hennes exempel med att plocka upp Fortsättningskurs i förvandlingskonst ur väskan. Sedan såg jag mig nyfiket omkring. Det var ett stort och nästan lite stramt rum, som om den som brukade hålla till här inne inte ville ge intrycket av att vara alltför bekväm. Stolarna var hårda och bänkarna var långa och smala till formen och ganska så låga vilket gav en känslan av att man satt väldigt högt upp. Elever, som måste vara Hufflepuffare av deras emblem med en grävling att döma, slog sig ner tillsammans med mina Gryffindorkamrater. Neville missade stolen och råkade sätta sig på golvet vilket fick många att bryta ut i skrattattacker. Jag tvingade mig själv att låta bli för hans skull.

"Tystnad!" röt professor McGonagall och höjde en ådrad hand, vars fingrar pryddes av flera olika ringar, i luften. Alla tystnade och stackars Neville, som nu lyckats kravla sig tillbaka till sin plats mellan Dean och Seamus, kröp ihop och kikade oroligt på McGonagalls stränga ansikte över bänken.

"Ni må fortfarande vara fyllda av ledighet, men här inne kräver jag tystnad och koncentration. Passar det inte, kan ni lämna mitt klassrum nu ögonblickligen."

Ingen rörde sig och hon sänkte långsamt handen och lät den istället vila på katedern.

"I år kommer jag att kräva mera av er än vad jag gjort tidigare" (Neville svalde oroligt) "och det beror självklart på att det här är ert sista obligatoriska år med förvandlingskonst. Jag tar inte in elever med lägre än ett "Utomordentligt" i betyg till min F.U.T.T.-klass, så är förvandlingskonst något ni känner att ni behöver fortsätta studera inför ert kommande yrkesval så är det bäst att ni sätter fart. Jag skäms över att behöva säga det, men otroligt nog är det bara hälften i den här klassen som ligger på den nivå som krävs för fortsatta studier. Om ni vill fortsätta med mina lektioner är det verkligen på tiden att ni visar framfötterna."