Draco Memoraid

Kapitel 18 - Tre små felsteg

"Han förlåter dig", sa Hermione tröstande när vi, mätta och belåtna efter en underbar festmåltid, satt uppe i flickornas sovsalar med korslagda ben i varsin himmelsäng klädda i nattkläder. Hermione i ett vackert, rött nattlinne i siden och jag i min pappas gamla och alldeles för stora svarta T-shirt.

"Jag är inte säker på att han gör det", svarade jag sorgset och drog fingrarna genom mitt hår som blivit tovigt efter flätorna. "Draco är Draco, tyvärr."

"Men...", Hermione såg fundersam ut, "om er vänskap är stark och så... Jag menar... Han har aldrig visat tendens till att ens bry sig om någon tidigare så han måste verkligen tycka om dig."

"Kanske det." Jag suckade och drog igen fönstret efter Shanti så tyst jag kunde för att inte väcka de andra flickorna som lugnt snusade i sina sängar. "Jag har inte känt honom så länge så jag vet inte."

Jag kände mig både väldigt lättad och väldigt bedrövad över att ha hamnat i Gryffindor. Det hade varit det elevhemmet jag absolut helst hade velat hamna i, speciellt med tanke på att de enda jag pratat med gick där (förutom Luna som tillhörde Ravenclaw hur det nu kunde komma sig) och Draco som gick i Slytherin (men där ville jag absolut inte hamna) och det hade varit det elevhem som tilltalade mig mest efter mitt samtal med professor McGonagall. Men det som gjorde mig ledsen var Dracos reaktion. Tyvärr hade han reagerat precis så som jag hade trott att han skulle göra. Blicken han hade gett mig efter att jag slagit mig ner vid Gryffindorbordet för att bli hälsad och omklappad av alla gick inte att glömma. Den hade varit full av avsky. Draco och jag hade ofattbart nog blivit vänner och jag blev förvånad över hur nedslagen jag kände mig över att det kanske skulle vara slut på den vänskapen nu. Det kunde bara betyda en sak, att jag tyckte mer om honom än vad jag själv insett. Hermione kunde med all förståelse inte ge mycket stöd. Jag hade insett att hennes tidigare erfarenheter av Draco var allt annat än trevliga och det verkade som om han och Harry hade varit i luven på varandra ända sedan de satte sin första fot här på Hogwarts för fem år sedan.

Hermione hade han tydligen plågat från dag ett eftersom hon var mugglarfödd. Det fick min saknad efter honom att avta lite varje gång jag tänkte på det.

När klockan började närma sig midnatt sa vi godnatt och kröp ner i de varma, sköna sängarna. Min stod precis vid fönstret och eftersom jag inte dragit igen förhängena så kunde jag se ut på den svarta, klara natthimlen. Någonstans flera mil bort fanns min familj. Kanske låg Miranda just nu och snusade på mammas arm, andades in hennes trygga mammalukt och borrade in ansiktet i hennes hår, precis som jag själv önskade att jag kunde göra. Jag bestämde mig genast för att skicka iväg Shanti med ett brev hem till dem så fort hon var tillbaka från sin musjakt, förhoppningsvis tomnäbbad.

Men vad skulle jag skriva? Hogwarts gick inte att beskriva. Man var tvungen att uppleva dess sfär, var tvungen att andas in den friska lukten av sensommar och klart vatten, smaka den underbara festmåltiden med flera hundra olika rätter, titta på alla nya ansikten och försöka memorera i huvudet när de sa sina namn, lyssna på den engelska dialekten och försöka förstå vad som sas, och känna all den här skrämmande förväntan inför morgondagens lektioner. Det var ingenting jag kunde skriva om, det var något som bara var. Men mer än någonsin önskade jag att min familj skulle finnas här och uppleva den här nya fantastiska världen tillsammans med mig. Allt det som jag aldrig skulle kunna formulera i något brev. Tyst vände jag mig på sidan och torkade ögonen mot det mjuka örngottet, helt omedveten om att någon en bit under mig låg i sin himmelsäng i pojkarnas sovsal och gjorde precis samma sak.

"Det här är inte sant! Vill de ta kol på oss redan första skoldagen? Hoppas verkligen att Fred och George skyndar sig med de där skolkgodispåsarna de håller på att uppfinna, det känns som om jag kommer att behöva förbruka massor..."