Draco Memoraid

Kapitel 25 - Pestiga Peeves och mystiska ärenden

"Ni kan stoppa undan de där", sa den bleka mannen lugnt och nickade mot böckerna som flera av eleverna automatiskt plockat upp ur väskorna. Hans ansikte bar spår av någon som hade åldrats mycket snabbt på kort tid och bakom det fårade ansiktet dolde sig fortfarande ungdomens linjer som skvallrade om att han inte ens var hälften så gammal som han såg ut att vara.

"Lupin!" Harry lyste upp vid åsynen av mannen och de gav varandra en lång kram.

"Är allt som det ska med dig Harry?" frågade Remus Lupin och höll Harry om axeln. "Du ser ut att ha vuxit på de här tre veckorna som vi varit ifrån varandra."

Harry flinade brett och flyttade sig åt sidan för att släppa förbi Ron och Hermione som varit ovanligt sams under hela morgonen och lunchen. De skyndade sig också fram till professor Lupin för att hälsa, medan jag själv smet förbi dem och slank ner på en ledig plats längst fram i klassrummet.

"Får jag sitta här?" mumlade Neville, som tacksamt skyndade sig att sjunka ner bredvid mig när jag nickade, "tack."

Hermione slog sig ner på min andra sida medan Harry och Ron valde att sätta sig precis bakom oss bredvid Seamus och Dean som var djupt försjunkna i ett samtal om quidditch.

"Välkomna tillbaka, det var ett tag sedan vi sågs sist", sa Lupin och lät sin blick vila på var och en av oss medan han talade. "Det har med största sannolikhet hänt massor när det gäller er kunskap och teknik inom försvar mot svartkonster. Jag ska göra mitt bästa för att fortsätta där professor Moody slutade."

Jag la märke till att han inte nämnde professor Umbridges namn, läraren de haft i femte årskursen. Henne hade mina vänner berättat om och det var inga smickrande ord.

Hans gröna ögon vandrade över klassen och dröjde sig kvar en bråkdels sekund längre vid mig än vid någon annan. Han log ett svagt leende och gav mig en nästan omärkbar nick innan han fortsatte: "Ni har fått se vad de tre oförlåtliga förbannelserna gör. Ni har fått prova på att vara kontrollerade av Imperiusförbannelsen. Ni har fått veta hur man använder de mörkaste förbannelserna."

Han gjorde en kort paus och såg ut över klassen som satt tysta och lyssnade.

Neville gnagde nervöst på naglarna och Ron pillade långsamt sönder en stor, röd finne som satt längst ut på hans långa näsa medan han spänt lyssnade på Lupin med öppen mun.

"Men frågan är", sa Lupin frågande medan han började trava fram och tillbaka i klassrummet, "har ni förstått? Har ni förstått att hela världen är kontrollerad under en enda trollkarls medgivande, en trollkarl som har mördat flera hundra och som inte bävar för att döda ännu flera? Har ni insett att ungdomar som ni är ett lätt byte för Ni-vet-vem på grund av er djärva oförsiktighet och stora okunskap?"

Klassen mumlade instämmande, några såg sig misstänksamt omkring som om de trodde att mörkrets märke närsomhelst skulle dyka upp ovanför deras kamraters huvuden.

"Vem som helst kan vara en Dödsätare, vem som helst kan döda er. Så därför ber jag er nu om att ständigt vara på er vakt."

Lupin såg allvarligt på oss och rynkade pannan. "Ta ingen, eller ingenting, för givet."

Han stegade fram till svarta tavlan och lämnade sina ord vibrerande i luften mellan sig och oss som en skrämmande, hotfull fiende. Jag kastade en blick på Draco som satt snett bakom mig. Han stirrade ner i bänken med hakan stödd i handen, försvunnen i sin egen värld. Crabbe och Goyle vände däremot båda två på huvudet och såg slött tillbaka på mig med sina tröga grisögon. Jag blängde ilsket på dem tills de vände bort blicken och stirrade på Draco istället.