Draco Memoraid

Kapitel 68 - Råttor i mörkret

"Hans pappa är en Dödsätare."

"Det gör ingen skillnad."

"Elli, du vet att Malfoy alltid har strävat efter att bli som sin far."

"Sluta nu Harry!" Jag slängde ner mitt exemplar av De mörka krafterna: En vägledning i konsten att skydda sig själv på bordet med en smäll. "Jag har berättat det för dig flera gånger. Jag såg hans vänsterarm, han har inget märke!"

"Det finns garanterat flera sätt att dölja det på", envisades Harry. "Förhäxningar, salvor, osynligt bläck..."

"Bläck?"

"Ja, inte vet jag vad han har använt sig av! Det enda jag vet är att han har någonting i kikarn och att Dödsätarna garanterat har med det att göra. Hur förklarar du annars att de kunde ta sig in på slottet?"

"Så du menar alltså att Draco skulle ha släppt in dem?"

"Det förklarar varför han sökte upp mig. Om han visste att de höll till i astronomitornet så är det sannolikt att han ville få med sig mig dit upp. Jag menar, vad kan inte vara ett bättre sätt att ställa sig in hos Voldemort än att servera honom med mig?"

"Harry", sa Hermione tveksamt, "Draco var vettskrämd, det var han faktiskt. Och jag tror inte att han skulle använda Elli som lockfågel."

"Dessutom", fortsatte jag, "så var det inte dig de var ute efter. Det var mig. Minns du inte vad den där Jessica sa? Du går helt säker genom striden idag, Potter. Mörkrets herre vill skända dig levande. Varför skulle då Draco lura upp dig till dem? Ingen av dem visste att ni skulle komma. De hade inte förväntat sig det."

Harry vände sig till Ron som förskräckt satte upp händerna. "Blanda inte in mig i det här! Jag vill bara äta upp min bakelse, göra klart den här ohyggligt tråkiga uppsatsen och lägga mig som en oskyldig man."

"Man!" Hermione fnös. "Snarare skolpojke."

De blängde på varandra ett par sekunder innan Ron tjurigt vred huvudet åt sidan.

"Har du sett något mer av din spökflicka?" sa Hermione för att lätta upp stämningen.

Jag skakade på huvudet. "Inte sedan hon log mot mig på bilden i Gryffindortornet samma natt som jag begav mig till skogen."

"Du skulle inte ha gått dit själv."

"Ni var ju på straffkommendering alla tre så jag hade inget val."

"Du kunbe tagth me näville!" sa Ron med hela munnen full av choklad. "Han är bättre än ingen alls..."

Precis då traskade Neville in genom porträtthålet med samma dystra uppsyn som han hade haft sedan förra onsdagen. Ron blev knallröd i ansiktet och Hermione började nervöst plocka med sin stickning. "Hej Neville", sa Harry. "Är allt som det ska?"

"Javisst", mumlade Neville och gav oss ett skyggt ögonkast. "Ja, det är inga problem med mig..."

Vi följde bekymrat hans slokande ryggtavla med blicken när han försvann upp till pojkarnas sovsal.

"Det måste ha hänt honom något."

"Hans föräldrar blev ju torterade av Dödsätarna när han var jätteliten." Hermione hade sänkt rösten till en viskning. "Så det kan vara därför han är lite nedstämd ibland."

"Det hade jag ingen aning om." Jag kände ett stygn av medlidande.

"Hur skulle du kunna ha det?" Hermione gav upp en suck. "Det är ingenting man pratar om i första taget.