Draco Memoraid

Kapitel 38 - Expecto Patronum

"Är det någon som vet var Draco är?"

Miss Silvers röst inifrån latinklassrummet kom som från ett långt avstånd, trots att jag satt ihopkrupen på den hårda stenbänken precis utanför. Med händerna om knäna stirrade jag ut på den hopplöst måndagsmulna himlen utanför fönstren. När dörren efter en kort stund öppnades på glänt och miss Silver kikade ut mot mig, lät jag sakta fötterna sjunka tillbaka mot golvet. Benen kändes oändligt tunga, som om jag inte skulle orka gå ett steg mer, i alla fall inte ensam.

Jag såg på miss Silver, eller Miriam som vi alltid kallade henne utanför lektionerna, och drog en av de ostyriga lockarna bakom örat.

"Förlåt oss, Miriam", sa jag. "Jag försökte verkligen få Draco att komma på lektionen, men han skulle absolut iväg någonstans. Igen..." Jag tystnade, tvinnade ännu en mörk hårslinga runt fingret och blinkade hårt innan jag tillade: "Han håller på med något."

"Har du någon aning om vad, Elli?" Hon hade satt sig ner bredvid på bänken och betraktade mig uppmärksamt. Jag skakade på huvudet och knep med ögonen igen, innan jag kände dem fyllas av tårar. Ögonblickligen kände jag hur hon lade sin arm och min rygg och jag försökte förmå mig att sluta darra.

"Mrs Malfoy fick oss att komma till Hogsmeade", viskade jag. "Hon sa till oss att planen inte fungerade ... och att vi skulle fly. Men Draco vill inte höra talas om det."

"Planen?" viskade Miriam och jag kände hennes tröstande hand skälva till mot tyget på min klädnad.

"Ja", svarade jag och blinkade bort tårar ur fransarna. "De pressar honom till något alldeles för svårt, så mycket har jag förstått, och han pressar sig själv. Jag har försökt på alla sätt att få honom att berätta."

"Men det gör han inte?"

Jag skakade åter på huvudet och stirrade framför mig på en spricka som åt sig ner för den skrovliga stenväggen mitt emot oss. Jag kände Miriams hand krama lätt om min rygg. Snart skulle hon säkert, som professor Lupin gjort, försöka få mig att komma med in på lektionen. Men när Miriam talade igen, var det något helt annat hon sa.

"Jag ska försöka hjälpa er", lovade hon och tillade med plötslig beslutsamhet: "Jag ska prata med en ... person."

Jag undrade vem det kunde vara. Det mest sannolika var väl att det var Dumbledore, och även om jag visste att Draco hellre skulle kyssa Nevilles skor än ta emot någon hjälp av sin avskydde rektor, kändes det lite bättre.

"Snälla Elli, följ med mig in i klassrummet igen. Jag vill inte att du ska vara ensam här ute", bad Miriam. "Jag kan följa med dig upp till nästa lektion sedan, till Hermione och de andra. Och professor Snape vill alldeles säkert att du kommer i tid och är med på lektionen", tillade hon med en vänligt skämtsam glimt i ögonen. Jag suckade, väl medveten om att hon hade rätt och att en förargad Snape var mer än jag skulle orka med just nu, till råga på allt annat.

"Fast jag bryr mig inte så mycket om ifall professor Snape blir arg", erkände jag och suckade trött. "Just nu orkar jag inte bry mig om det. Men det är fel att han sätter orättvisa betyg", flög det plötsligt ur mig och jag ångrade mig genast vid Miriams förvånade ansiktsuttryck. Hon hade hastigt hejdat sig med handen på dörrhandtaget och betraktade mig nu med bestört sammandragna ögonbryn.

"Orättvisa betyg?" ekade hon och jag skyndade mig att säga: "Äsch, det var ingenting, vi går in istället..."

"Nej, Elli, inte än", sa hon lugnt och fortsatte: "Vad menade du? Du vet att du kan prata med mig."

Då berättade jag för henne om Harrys uppsatser i trolldryckskonst och hur Snape alltid gav dem ett dåligt betyg, hur rätt det än var. "Harry säger att han inte bryr sig om det och att han inte kommer att behöva betyget", förklarade jag, "men jag tycker i alla fall det är orättvist att en lärare ska få göra på det sättet."