Draco Memoraid

Kapitel 67 - Ett gastkramande besked

Den snövita ugglan landade med ett lätt svischande på min utsträckta arm.

Jag log och strök henne varsamt över den lena fjäderdräkten. Shanti svarade genom att försiktigt hacka mig på handen med näbben innan hon stack in huvudet under vingen och burrade upp sig.

"Är du trött nu?"

Försiktigt bar jag fram henne till en ledig bjälke och hon tog tacksamt emot ugglegodiset som jag stack åt henne. Sedan hoade hon mjukt och flög fram till vattenhon för att ta sig en slurk vatten.

Dracos stora tornuggla gjorde henne sällskap och jag lämnade dem ifred.

Det hade gått två veckor sedan mitt och Dracos lilla uppbrott. De två veckorna hade varit de värsta i mitt liv. Först hade jag haft planer på att resa hem för att ta hand om min lillasyster Miranda, men Dumbledore hade avböjt förslaget med en nyckfull glimt i de blåa ögonen. Varför hade han inte velat säga och jag visste sen tidigare att det inte tjänade någonting till att tjata. Tids nog skulle jag få veta.

Istället skrev jag regelbundet brev till min syster. Och för varje gång bläcket var utsmetat av tårar kände jag ett hugg i hjärtat. Miranda behövde mig och jag svek henne genom att vara egoistisk.

Ännu fler elever hade lämnat skolan. Däribland tvillingarna Patil och deras bästa väninna Lavender Brown. Eftersom två av dem delade sovsal med mig och Hermione blev deras tomrum extra iögonfallande och vi gjorde vårt bästa för att fylla upp det. I hemlighet hoppades vi att de snart skulle komma tillbaka och vi aktade oss noga för att lägga så mycket som en hårnål på deras prydligt bäddade sängar. Det hade blivit mycket tyst i Gryffindors sällskapsrum sedan Parvati och Lavender lämnade Hogwarts. Och det var, som Ron uttryckte sig, "en efterlängtad men obehaglig tystnad."

Lektionstimmarna var också förändrade. Alla lektioner inom försvar mot svartkonster var inställda fram tills det att man funnit en någorlunda vettig vikarie. Professor Lupin hade begett sig iväg för att kunna engagera sig helhjärtat i Fenixorden och han lämnade precis som Parvati och Lavender en dyster tystnad efter sig.

Två av växthusen hade sprängts sönder under Dödsätarnas flykt från Hogwarts och professor Sprout lade all sin tid på att försöka lappa ihop sina skyddslingar och hade ingen ork över till undervisning.

Så för första gången hade vi en massa tid över till att göra alla de saker vi ville göra - det märkliga var att ingen verkade särskilt lycklig över det.

Inte ens Peeves tog tillfället i akt att smälla av smällare, kasta pruttfrisbees i korridorerna eller skriva fula ord på väggen utanför Filchs kontor.

"Visst är det väl konstigt va", sa Ron när vi gick ner till middagen en torsdagkväll, "att när vi äntligen får en massa lektioner inställda så är det ingen som är glad åt det."

"Det är väl inte så konstigt med tanke på allt som har hänt", sa Hermione. "Halva skolan har ju så gott som försvunnit. Föräldrarna är helt hysteriska."

"Jag kan förstå dem", sa jag. "I sådana här tider vill man hålla familjen samlad, det är naturligt."

"Men det finns ingen säkrare plats än Hogwarts", mässade Hermione övertygande. "Så länge Dumbledore finns här..."

"... kan ingen skada oss", avslutade Harry. "Vi vet, Hermione. Du brukar säga det."

Taket i stora salen var grått och dystert. De hade det varit de senaste veckorna och under måltiden var det bara Ron som hade någon aptit.

Ideligen kastade jag blickar bort mot Slytherinbordet fast jag egentligen borde ha låtit bli.

Vid slytherinarnas elevhemsbord fanns det inte några tomma stolar - inga oroliga föräldrar hade hämtat hem sina barn.