Draco Memoraid

Kapitel 1 - Början

Draco memoraid
Det fanns inte något annat att göra.
Det fanns inga hemliga släktingar hon kunde flytta till.
Det fanns inga kompisar hon kunde bo hos så länge, tills allt var över.
Det fanns ingen annan utväg än den som redan var bestämd. Hennes öde låg nu i någon annans händer, hos någon som snart skulle ödelägga det.

Jag slog ihop boken och lutade tungt pannan mot rutan.

Flickan i boken skulle lika gärna kunnat vara jag själv. Bortsett från att flickan i Nätviggens förbannelse bara var en fiktiv figur. Någon som författaren Annie Rosentjärn hade hittat på en tidig sommarmorgon när hon satt med en kopp kaffe i handen och pennan i den andra. Den där flickan satt inte på ett tåg långt, långt hemifrån. Hon hade inte en mamma som var obotligt sjuk, inte på riktigt. Hon befann sig inte heller ensam i ett främmande land, åtminstone nästan främmande. Jag hade besökt England två gånger tidigare. En gång tillsammans med min pappa, och en gång med min mamma för att besöka pappas grav.

Hjärtat skälvde till vid minnet och jag slöt ögonen. Min lilla hand, bara åtta år gammal, som kramade mammas hårt, hårt. Den gula klänningen, min favorit, som pappa köpt under en av sina långa resor som auror runt om i världen. Just den kunde jag minnas var köpt i Algeriet, någon gång under det året som pappa jagade anhängarna till Mörkrets herre. Jag rös vid namnet av de båda.

Jag hade, sedan jag var liten, som så många andra barn fått höra historien om Voldemort och Harry Potter, pojken som överlevde. Löpsedlarna hade spridit sig till Sverige och jag som var en riktig bokmal hade läst allt som jag kommit över. Varenda nyhetsspalt hade jag finkammat. Harry Potter fascinerade mig. Eller snarare hur han överlevt. Voldemort var fruktad och sedd som den ondskefullaste och mäktigaste trollkarl som världen någonsin hade skådat. Dödsätarna, som hans anhängare kallade sig, var precis lika skrämmande. Med sina svarta klädnader och dödskallegrinande masker hade de bidragit till att en stor del utav min släkt på pappas sida dött. Det som hade skrämt mig mest var inte maskerna. Det mest skrämmande var att det kunde vara vem som helst som dolde sig under dem. Det hade hela vår familj fått erfara när pappa funnit sin egen bror, min farbror, under en. Min pappa hade aldrig kommit över den där händelsen och bara några månader senare så dog han. Jag hade haft svårt att förstå varför han begravdes i England, och inte i Sollentuna där vi bodde. Enligt min mamma hade hans sista önskan varit att få bli begravd i Godric Hollow, och då hade det blivit så. Namnet hade känts väldigt bekant men jag kunde aldrig riktigt sätta fingret på varför.

"Aj!" Jag återvände med ett ryck till verkligheten tack vare en ilande smärta i vänstra handen. Irriterad slet jag den åt mig och såg mig om efter angriparen. Shanti, min vita fjälluggla blängde förebrående på mig med sina stora blå ögon innan hon gav ifrån sig ett ilsket hoande. Hon verkade inte skämmas ett dugg.

"Vad skulle det där vara bra för?"

Jag gned min hand som nu pryddes med ett litet rött märke.

"Miss Jacobsson!"

En liten kroknäst trollkarl med små utstickande ögon hade med stor möda lyckats öppna dörren till min kupé.

"Öh... Ja, det är jag. "

Jag fick anstränga mig för att få till orden på engelska. Den lilla trollkarlen tittade undrande på mig ett ögonblick, innan han verkade bestämma sig för att inte be mig upprepa mitt svar. Istället log han och viftade med händerna utåt mot korridoren. Fingrarna var långa och krokiga och på ena tummen bar han något som såg ut som en rostig järnring.

"Ni är framme om cirka fem minuter vid er station miss!"

"Ååh..." Jag rodnade lätt när jag tappade orden igen.