Unforgettable Love // REDIGERAS

<46> Jag ångra mig

Slow - Liam Payne

ARIANAS POV

Hon drog sig ifrån mig och stirrade bara på mig. Jag såg hur hennes ögonbryn drog ihop sig till ett sträck och hur hennes ögon tårades upp. Jag var verkligen medveten om att jag har gjort väldigt dumma saker som jag kommer få leva med resten av livet. Men jag försöker verkligen göra mitt bästa till att rätta till mina misstag.

" V-va?" Stammar hon fram med en förvirrad blick. Henne röst lät aggressiv och det såg verkligen ut som att hon kunde slita mig i flera stycken. När jag inser att jag sagt för mycket biter jag mig själv i läppen innan jag rycker på axlarna.

" Allt jag kan säga just nu är att du ska hålla dig så långt bort från matchen som möjligt?!" Med det sagt lämnar jag rummet och jag kan höra hur hon suckar. Mina steg rör sig där ett högt skrik hörs och jag kände hur orolig jag blev. Orolig att Adriano skulle ge sig på Selena för jag vet att han inte har några gränser allt. När jag kommer fram öppnar jag dörren och ser hur Selena står och matar slag på väggen. Plötsligt faller hon ner mot golvet och jag skyndar mig dit med all kraft jag har kvar för att hindra fallet. Jag ser hur hon kollar på mig innan hon knuffar undan mig. Mitt hjärta gick sönder bit för bit för jag insåg att hon hatade mig. Min ända riktiga bästa vän hatade. Jag var hennes fiende. Jag av alla så var det jag. Men jag vägrade ge upp hoppet om att hon en dag skulle lita mig som förr. Att hon en dag skulle älska mig igen.

" Släpp mig!! Detta är ditt fel!!" Mumla hon hest fram samtidigt som hon försökte dra sig ur min famn. Men gång på gång skakade jag på huvudet och drog henne närmare mig. För jag kan inte lämna henne såhär, såhär förstörd och fucked up.

"Varför gör du såhär mot dig själv?" Frågar jag och kollade på hennes blåslagna nävar. Jag såg hur mycket hon var sårade och gjorde allt för att vinna. Det hon inte visste var att hon inte behövde anstränga sig så mycket för jag har löst allt. Självklart kan jag inte berätta det för henne.

" Jag är ju för i helvete tvungen att göra allt som krävs för att vinna imorgon. Annars är jag och Madison fast här för alltid. Och i detta fallet är för alltid en jävligt långt tid." Viskar hon ut och drar sig ut ur min famn. Hon går fram ännu en gång till boxningssäcken och matar slag efter slag på den. Efter ett tag reser jag mig upp innan jag ställer mig framför henne. Hennes ögonbryn dra ihop sig till ett sträck innan hon fattar vad jag håller på.

" Tre ronder och en vinnare?" Säger jag och hon nickar. Jag ställer mig i position innan jag svänger med armen och träffar henne rätt över axeln. Chokad kollar hon upp mot mig och jag väntar inte ens några sekunder innan jag drar till ett slag. Dock backar hon undan och flinar när jag missar. Hon svingar sin fot och sparkar mig i axeln så att jag tappar greppet och faller mot golvet. Hon ställer sig gränsle över mig och flinar mot. Med ett flin hjälper hon mig upp.

" Jag borde förstått att jag inte hade en chans" Skrattar jag fram och för första gången på flera månader skrattar hon med. Ett äkta skratt, som lät som den perfekta melodin i mitt huvudet. För jag var överlycklig att vi håller på att komma närmare varandra. Det är som inte förr men det är bättre. Hon slänger en handduk på mig och jag torkar bort svetten.

" Jag ska gå och lägga mig det är en stor dag framför oss imorgon!" Ler hon och lämnar rummet. Plötsligt hör jag hur min mobil ringer och med snabba steg är jag framme vid den. Stressat letar jag fram den och ser hur Josh namn lyser på skärmen. Jag för mobilen mot örat och hör hur Josh andas på andra sidan.

" Möt mig på gården nu!!" Hör jag hur han ryter till och ett klick hörs efter. Tecknet på att han lagt på. Jag kände på mig att han var jävligt förbannad och att jag hade gjort något. Jag kollar mig runt innan jag går fram till ytterdörren och slänger en snabb blick bakom mig. För att försäkra mig att ingen ser mig speciellt Adriano. Med snabba steg springer jag fram till skogen bakom huset som leder till en liten gård. När jag kommer fram ser jag hur en manlig skugga står under läktaren. Han vänder sig om med cigarett i munnen. Det var då jag märker att han börjar röra sig mot och drar i min arm. Argt sliter jag åt mig min arm innan jag blänger på honom.

" Vad fan har jag inte sagt åt dig att rapportera allt till mig? Jävla idiot jag vill veta allt om Adriano och hans gäng." Ryter han och rycker ännu en gång i min arm. Min blick vandrar ner till hans jack ärm där det klart och tydligt står FBI ( Federal Bureau of Investigation.) Jag sväljer klumpen som bildas ju mer jag kollar i hans mörka blick. Men vem kunde klandra honom?

" Josh han misstänker inte ett skit jag lovar dig. Vi kommer vinna tillslut jag lovar dig!" Mina händer flyttas upp till hans ansikte innan jag pressar ihop våra läppar. Fyfan vad jag har saknat honom. Han drar sig ifrån men låter sin panna vara lutad mot min.

" Allt jag vill är att min familj ska vara trygg precis som du vill? Och att jag sedan kan ta upp kontakten med Luke." Jag suckar för de senaste åren har jag fått höra Luke hit och Luke dit. Jag förstod honom dock för det var hans ända son som han hade.

" Planen är precis som du förutspådde men jag klarar verkligen inte ljuga mer för Selena." Mumlar jag och jag känner hur han drar in mig i hans famn. Jag vet att vi har en stor åldersskillnad men ålder är väll bara ett nummer? Det var länge sen jag älskade någon som jag älskade honom.

" Älskling imorgon smäller det och det är då vi ska få vår rättvisa. Jag lovar dig för en dag kommer Luke vara trygg med sin familj. Jag, du, Luke och även Madison kommer en dag att leva lyckligt. "

Jag hör hur något prasslar till bland buskarna och i panik puttar jag in Josh bakom träden. Med djupa andetag ser jag hur Elliot kommer ut med en undrade blick. I panik försöker jag låtsas som att jag inte gjorde något.

" Vad gör du här?" Får han ur sig och i panik drar jag ur min mobil ur bakfickan och visar den framför honom. Han rycker på axlarna och försöker få tag på mig men istället stoppar jag honom.

" Adriano har ju sagt att du inte får våra ute såhär sent på natten? " Jag drar med honom och jag kan hörs hur han suckar bakom mig. Jag släpper hans hand när vi lämnar den lila gården bakom oss. Elliot blänger på mig och som svar flinar jag mot honom. Innerst inne var jag hur glad som helst att han inte misstänkte något. Jag öppnar dörren och ser framför hur Adriano sitter i trappan med Peter bredvid sig. Sakta går jag fram till de och för någon sekund vänds deras blick till mig innan de vänder den tillbaka till tv. Jag slår mig ner med armarna i kors bredvid Adriano även om jag velat sätta mig långt bort från honom. Plötsligt plingar min mobil till och jag drar snabbt ur den från bak fickan.

Okänd 23:11

What's up! Jag vet att du sa att jag inte får ringa dig men tekniskt sett är detta inte det. Ville bara kolla läget med M thats all?

Jag himlar med ögonen innan jag knappar in ett kort svar till Nathan. För några veckor sen träffade jag honom och berättade hur läget var. Att jag hade fått veta något väldigt känsligt och att jag istället ville hjälpa de. Dock berättade jag aldrig om att jag jobbade för FBI och definitivt inte att jag dejtar Lukes pappa. Det skulle vara för mycket! Jag gäspar högt för att få någon slags uppmärksamhet från Adriano eller Peter ( Madison pappa ).

" Gå och lägg dig imorgon är en viktigt dag framför oss! " Jag nickar för det var det jag hoppades på att han skulle säga.

\\

Jag vet inte riktigt hur jag känner kring detta kapitlet då jag bara skrev ihop något. Jag är så jävla utmattad att jag knappt har tid att skriva längre. Jag försöker verkligen få ett slut på denna boken men det är så jävla många saker som måste hända!! Och för djupa hela situationen så är det får något mening bakom allt som hänt.