Unforgettable Love // REDIGERAS

<41>" Patetiskt ju?"

* INTE REDIGERAT FÖR FEM ÖRE SÅ LÄS PÅ EGEN RISK HAHAH *

Just like you - Louis Tomlinson

MADISONS POV

Jag tog den lilla stolen som fanns där inne och snabbt kastade jag den igenom fönstret. Såg på hur det gick sönder i flera bitar. Jag klättrade snabbt över fönstret och ropade lite lågt på Selena som var helt paralyserad.

" Selena?" Viska jag fram men ändå tillräckligt högt för att hon skulle höra. Hon skakade snabbt på huvudet innan hon sprang fram och slängde fram hennes ben över fönster räcket. Rösterna började låta ännu närmare och fotstegen kom nämnare och i ren panik så viska jag hennes namn igen. När hon äntligen hoppade över fönstret så tog jag snabbt hennes hand innan vi började springa bort från husets trädgård. Vi sprang och sprang och rösterna blev mindre ju längre bort vi kom ifrån de. Vi försökte hålla oss intill skogen och långt borta från vägen för det är väll mindre chans att dem hittar oss? Eller?

Selena stannade plötsligt och kollade upp på mig med glänsande ögon. Jag kollar förvirrat på henne för det är väll inte läge till att ta en paus?!

" Förlåt mig men jag har gjort något dåligt och jag vet att Nathan aldrig kommer förlåta mig för det. " Jag stannade till i mina rörelser och gav henne en irriterad blick. Bevis på hur mycket jag just nu ville strypa henne. Hon står här, övergiven i en skog och vill diskutera sina killproblem. Jag skakade på huvudet.

" Jag vet det! Men det är inte rätt tillfälle just nu. Jag lovar dig att när vi är i säkerhet kommer jag lugna ner Nathan!" Hon nickar och öppnar munnen men avbryts av att en gren bryts. Förskräckt kollar jag runt tills mina ögon möter Adrianos ilskna ögon och utan att reagera springer jag. Springer så fort vi kan utan att veta var vi ska gå. Allt som gick runt i mitt huvud var, spring och kolla aldrig tillbaka.

" Spring!!" Skriker jag och börjar springa åt ett håll med all kraft som vi har. Vi springer fram till vägen där det är nästan tomt på folk antagligen för att det är mitt på natten. Jag ser hur en svart stor skåpbil står parkerad lite längre bort på trottoaren. Jag nickar mot bilen för att visa Selena att det var dit vi skulle. Detta var vårt enda chans. Det är nu det gäller, nu eller aldrig. Vi springer fram till bilen, jag knackar hårt på fönster rutan. Jag får en konstig blick av killen som är inne i bilen men tillslut rullar han ner fönsterrutan.

" Snälla hjälpa oss, ni är vårt enda chans! " säger jag en aning snabbt. De utbyter blickar innan han öppnar dörren. Jag sätter mig längst bak och Selena som var bakom mig hoppar också in bredvid mig. Jag tackar artigt och bilen börjar rullar. Rulla långt bort från Adriano som möjligt.

" Noel? " frågar Selena och killen vänder sig om med ett förvånat ansiktsuttryck innan han börjar le. Tjejen vänder sig om och det där då jag märker att det är Stephanie. Jag bet mig själv i läppen. För jag hatar verkligen denna vidriga människan.

" Nämen vilket trevligt besök?! " Ler hon falskt mot mig och jag ville inget mer än att ge henne en käftsmäll. Jag himlade med ögonen och kollade på henne med en blick som inte kunde tydas. Det var något mellan mig och henne.

" Så är det sant att ni båda blev kidnappad av olika kidnappare?" Frågar hon med det falska leendet på läpparna. Jag och Selena nickar och hon skrattade kort.

"Ni är ju verkligen patetiska." Flina hon med sitt fortfarande falska flin på läpparna. Läpparna som var ny målade i en röd nyans och jag måste medge att det verkligen inte passade henne.

" Påminn mig Noel vad ser du egentligen i henne som du inte ser hos andra tjejer? Huh" Sa Selena och kollade irriterad på Stephanie. Noel svarade inte utan skrattade kort för antagligen så hade han bra humör. Vilket jag uppskattar. Medan Stephanie såg förolämpad ut och ville närsomhelst slänga ut oss till hundar. Och se på när de sliter oss i stycken.

" Jag föredrar hellre att ni är kidnappad!" Flinar hon och rynkade äckligt på näsan. Bilen stannade framför ett stort vitt hus och de båda gick ut. Kvar var bara jag och Selena och vi båda kollade frågande på varandra. Efter ett tag gick vi efter dem.

" Kan ni helst stå framför oss?" Fråga Noel och jag kollade förvirrat på honom men gjorde ändå som han sa. Dörren öppnades och den som stod framför mig var inte någon jag trodde jag skulle få se på ett tag.

" Surprise, bitches!"

//

Fortsättningen följer...
Cliffhanger on point ✔️ förlåt för ett så kort del, men lovar er att ett kapitel är redan ute imorgon kväll för känner mig skyldig att jag inte har uppdatera något alls.