Everybody says I'm sleeping with the enemy
Jag tror inte ni förstĂ„r hur det kĂ€nns att Ă€lska nĂ„gon. Ălska nĂ„gon mer Ă€n sig sjĂ€lv att man Ă€r villig att offra precis allt. Det var det han trodde aldrig skulle hĂ€nda. Att bli kĂ€r. Att bli förĂ€lskad. Det...
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Jag rörde mig vidare och nu hann det kom folk. Jag lyckades till sist hitta mitt klassrum där jag hade min första lektion. Jag satte mig utanför klassrummet och tog upp min favoritbok. Vissa kanske tycker att jag är jätte konstigt som vill läsa än att vara på sociala medier? Men vem är de att döma mig? Jag började inte förrän tjugo minuter så jag hade gott om tid på mig.
Några högljudda röster kom in i byggnaden och automatiskt lyftes mitt huvud upp. Där gick fem killar och Nathan utstod från de andra. De gick som att ingen kollade, självsäkert lyfte dem då och då upp huvuden. Blickade över omgivningen. Drog sin hand genom deras fluffiga hår. Skickade ett charmigt leende och en blick innan de gick vidare med självsäkra steg. Tjejerna runt omkring fnittrade och kände sig speciell. Patetiskt!
När de gick förbi mig så lyfte Nathan upp handen som en... hälsning? Jag ignorerade honom och försatte kolla ner i min bok. Jag kände hur någon bokstavligen satte sig bredvid mig. Jag sneglade åt hållet och fick se den välkända flinet. Jag himlade med ögonen för hur sjukt idiotisk detta måste se. Han är väll inte så dum så att han faktiskt tro att jag skulle säga något om det som hände tidigare?
" Vi måste prata om... du vet?" Mumla han så att ingen annan skulle höra förutom hans gäng och jag. " Inse detta, vi " jag peka mellan oss för att visa att jag menar allvar. " Vi har inget att prata om?" Försatte jag och slog igen min bok. Jag kollade och denna gången upp på hans gäng som stod där med armarna i kors. Längst bak i gänget stod det en kille som själv likande mig? Den mörka slinga som låg ovanför hans ansikte fick honom att se ännu farligare ut. Tatueringar på hans armar som syntes ur den vita t-shirten. Hans blå ögon mötte mina. Den iskalla blicken som borrade sig igenom din själ.
" Skit i, your little hoe! Jag ber inte två gånger! HÅLL DIN MUN " skrek han och slog sin näve i en av skåpen. Den rösten! Den rösten som jag kände igen på mils avstånd. Vi hade nu fått flera ögon på oss. Folk som var chokad av dem populära elever ägnar sin tid hos den nya tjejen.
" Liam din skitstövel!" Skrek jag av både lycka och lättnaden över att han inte var död eller något. Liam som nu verkade känna igen mig backade några steg. Han förde sina händer igenom sitt hår av frustration.
" Nej d-du kan in-te vara den s-som du antyder att du ä-är!" Stammade han fram. Jag som nu hade ställt mig upp, gick närmare honom i ett försök att få tag i hans händer.
" Skulle jag då veta att mamma egentligen skulle döpt dig till Aljendro? " Sa jag och flina för jag vet hur mycket han hatar det namnet. När jag sa namnet spärrades hans ögon upp. Liam drar in mig i en av hans mysiga kramar. Jag skrattade under kramen av olika anledningar. Jag hade fått tillbaka min bror. Luke kommer inte tro på något av detta! " Luke är väll också här? " Sa han och jag nicka under kramen. Jag drar tillslut ur mig från kramen och kollar spänt på honom.
