Everybody says I'm sleeping with the enemy
Jag tror inte ni förstĂ„r hur det kĂ€nns att Ă€lska nĂ„gon. Ălska nĂ„gon mer Ă€n sig sjĂ€lv att man Ă€r villig att offra precis allt. Det var det han trodde aldrig skulle hĂ€nda. Att bli kĂ€r. Att bli förĂ€lskad. Det...
( Vill bara säga att det inte är något fel med att väga för mycket eller för lite. La bara till det för att visa hur samhällsidealen är uppbyggd på. Självklart tycker jag att man är fin som man är. Dessutom tycker jag att många borde ta hänsyn till det!!! )
MADISON POV
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
"Vad hände därinne? Gjorde han något mot dig? "Frågade Jayden och allas blickar vändes mot mig. Jag känner hur paniken börjar stiga då Adriano röst ekar inom mig.
Berättar du, dör du!
Jag vände mig mot fönsterrutan för att slippa alla frågande och nyfikna blickar. För att slippa behöva berätta vad jag har gått igenom. Hur ska jag säga att jag hellre skulle spendera resten av mitt liv i helvete än en sekund med honom?
" Jag vill helst inte prata om det."
Bara glömma och aldrig minnas.
Jag tar Nathans mobil som ligger i hans knä med hörlurarna snurrat runt mobilen. Jag trasslar ut de och stoppar in de i örat. Ut genom hörlurarna spelar Wildest dream av Taylor Swift. Jag hade aldrig trott att mitt liv skulle sluta upp såhär. Såhär fuck up helt enkelt. Ingen annan ställer mer frågor utan stirrar tomt ut i luften.
När bilen stannar så märker jag att vi befinner oss i vårt gamla hus. Snabbt knäpper jag upp bältet, öppnar dörren och springer mot huset. Jag ser hur en gestalt står där och när jag kommer närmare så inser jag att det är mamma som står där med armarna utsträckta. Jag springer det snabbaste jag kan innan jag slänger mig i hennes famn.Tårarna sprutar nerför mina kinder som en flod. Fy fan vad jag har saknat henne.
Vi står där i några minuter men det känns som timmar. Jag håller om mamma så hårt jag kan, rädd för att hon ska vara borta. Hon håller lika hårt tillbaka. Tillslut så drar vi ifrån och jag kollar mot min mammas fina ansikte. Jag granskar henne noga från topp till tå. Hennes vackra blonda hår som hänger välkammat nerför för hennes axlar. Det var då jag märkte att hon hade gått ner i vikt sen jag mindes henne.
" Herregud du får aldrig försvinna på det visset igen. Jag har saknat dig" Mumlade mamma mot min axel.
Hon visste inte...
Visste inte att pappa hade kidnappat mig.
" Och jag dig " Svarar jag tillbaka medan tårarna hotar bakom ögonlocken.
Hon drog med mig in i köket. Jag gick och satt mig på en av de nya stolarna som fanns i köket. Allt såg detsamma, precis som jag mindes det men ändå kändes allt helt annorlunda. Jag såg i ögonvrån hur mamma skar upp en bit blåbärspaj. Hon ställer den framför mig med blicken borrad i mina ögon.
Fan också. Jag får inte gå upp vikt.
" Den är jättegod " Mumla jag även om jag inte ville få i mig kalorier. Jag vägde alldeles för mycket redan...
