Everybody says I'm sleeping with the enemy
Jag tror inte ni förstĂ„r hur det kĂ€nns att Ă€lska nĂ„gon. Ălska nĂ„gon mer Ă€n sig sjĂ€lv att man Ă€r villig att offra precis allt. Det var det han trodde aldrig skulle hĂ€nda. Att bli kĂ€r. Att bli förĂ€lskad. Det...
Slutet är nära!! Bara TIO kapitel kvar och sen är denna boken slut🙈😩
NATHAN POV
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Jag skrev ner det sista i dagboken. Trots allt som vi gick igenom just nu så var de skönt att kunna skriva av sig ibland. Jag läste snabbt igenom det jag hade skrivit för på något konstigt sätt kändes det som att jag kommunicerade med Madison. Typ som att hon läste och förstod hur jag känner. För ärligt talat har ingen kontroll över mina känslor. För det mesta vill jag bara få ett slut på mitt lidande och bara hoppa. Hoppa så att alla ben i min kropp bryts tills jag dör. Jag gråter konstant och är knappt säker på om jag har någon tårar kvar.
Jag vet inte om du någonsin kommer se allt jag har skrivit till dig men om du ser det innan det är försent. Så vill jag bara säga tror aldrig att jag har gett upp, hoppet om att får er hem igen. Trots att det har gott två veckor tre timmar och femtionio sekunder så jobbar jag arslet av mig för att du ska komma hem. Så att jag får hålla dig i min famn. Att veta att du är i en trygg plats för en gångs skull. I min famn där du hör hemma. För jag och du belongs together. Jag vill inte lämna dina underbara bruna ögon tårfyllda med allt som du här läst. Allt detta blir kanske en bra historia som vi sen kan berätta till våra barn. Att dem får veta vilket äventyr vi har gått igenom tillsammans. Denna boken är till dig från din älskade pojkvän eller babe som du en gång kallade mig. Baby vi kommer klara detta så länge vi gör det tillsammans. Du och jag mot världen?
Jag stängde snabbt ihop boken då Liam kom in i rummet. Han flinade mot mig medan han räckte fram en talrik full med pannkakor. Jag skakade på huvudet. För den dagen Madison försvann så tappa jag min aptit. Jag kunde varken få ner någon mat eller ens få någon sömn. " Nathan du har varken ätit eller pratat med någon på sistone." Sa Liam oroligt. Jag fattade verkligen inte hur han kunde sitta här och äta pannkakor när hans syster och min syster är bort. " Jag behöver bara lite tid, du vet?" Sa jag och rufsade till mitt hår. Jag reste mig upp och lämnade honom där. Jag gick förbi alla som kollade frågandes på mig men jag sket i alla. Jag gick fram till sjön som fanns nära Diegos hus. Jag satte mig ner och kollade på den lilla vackra sjön. Önskade att för det för en gång skull bli normalt. Att jag skulle leva ett normalt och lyckligt liv tillsammans med tjejen jag älskar. Skaffa barn och bo en enkelt svenssonliv. Det är väll inte för mycket begärt?
" Varför är du så vacker?" Sa hon medan hon inspekterade mitt ansikte. Hon satt där och vinklade på mitt ansikte hit och dit. Jag skrattade för det var gulligt sättet hon sa det på. Som en nyfiken och imponerad fem årig satt hon där och kollade detaljerat runt mitt ansiktet för varje liten bit. Vissa kanske tycker att detta skulle vara obehagligt men jag hade nu fått chansen att kolla på den jag älskade, utan att vika blicken så fort hon upptäckte att jag stirrade på henne. " Okej nu måste vi försätta?" Sa jag och tog fram matteboken ur väskan och slog upp sidan. Madison suckade högt och la sina armar på min axel och började skaka på dem. " Den jävla matteboken förstör ju allt kul, väx upp och lös dina egna problem för fan! " sucka hon och slängde sig själv i sängen. Jag skrattade och försökte få upp henne. " Nattiteewite kom vi ska MYYSA " Skrek hon och drog ner mig så jag bokstavligen låg på henne.
