Everybody says I'm sleeping with the enemy
Jag tror inte ni förstĂ„r hur det kĂ€nns att Ă€lska nĂ„gon. Ălska nĂ„gon mer Ă€n sig sjĂ€lv att man Ă€r villig att offra precis allt. Det var det han trodde aldrig skulle hĂ€nda. Att bli kĂ€r. Att bli förĂ€lskad. Det...
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Flera timmar hade gått utan att jag varken fått något svar från doktorerna då de har sprungit fram och tillbaka. Jag hann ringa Luke som hade kommit så fort som möjligt. Mitt liv höll bokstavligen på att falla ihop. Min mamma var i princip den ända som har funnits där för mig. Oavsett vilka misstag jag hade begått, dömde hon aldrig mig. Hon ansåg alltid att man måste ge folk en chans innan du dömer de. Jag drog mig ifrån Lukes famn och ställde mig upp när jag såg hur en läkare gick emot oss.
" Är ni på något sätt släkt med henne eller har ni någon nära relation till Kendra Smith? " Fråga han och jag ville bokstavligen slå till honom. Herregud han ser ju att vi är hennes barn! Hur efterbliven får man vara egentligen.
" Hon är vår mamma! Hur mår hon? Kommer hon bli bättre?" Liam ställde frågorna så snabbt att jag inte tro att läkare hann uppfatta! Doktorn nickade och satte på sig sina glasögon. Innan han började bläddra på några papper som han hade i famnen. Jag sucka herregud mitt hjärta bultade så jävla hårt. Detta var slut resultatet som kunde förändra våra liv både positivt och negativt.
" Det så att er mamma har en form av blodcancer som heter leukemi. Vi har tidigare försökt behandla cancern men det är tyvärr kört. Hon har cirka några månader eller år att leva men det finns fortfarande hopp."
Det kändes som att för varje ord han sa satte han in en kniv och vred hårt om den. Tanken på att min mamma en dag kommer lämna oss, fick min mage att vrida sig in och ut. Jag som hade fokuserat på mina egna problem och frågade aldrig hur hon mådde. Hur kunde jag vara så självisk? Utan att jag märkte det föll jag ihop på marken och allt blev svart.
NATHAN'S POV
Jag knöt hårt till slipsen och kollade mig själv i den prydliga kostymen. Detta var verkligen inte likt mig att se såhär uppkläd ut. Jag saknade mina genomskinliga ärmtröjor men det var viktigt att jag såg sofistikerad ut. Idag var nämligen mötte med socialen så att jag kunde ha vårdnaden över Ella. Jag visste ju att pappa inte var kapabel till att ta hand om Ella när han var i det läget. Och jag visste även att han inte skulle ge sig så lätt, att jag inte får ta hans dotter så enkelt. Jag vände mig om och såg hur Ella försökte krångligt sätta fast rosetten på hennes huvuden men lyckade inte så väll. Jag tog snabbt över och fixade till den så att den låg perfekt över hennes lockiga hår.
" Nate jag vill inte tillbaka till pappa något mer, han skriker alltid på mig och ibland slår han till mig." Mumla hon och jag bet mig hårt på läppen för att min ilska för pappa inte skulle gå över henne. Jag visste ju att pappa gjorde så men han har inte alltid varit så. Jag önska bara att Ella fick en pappa som älskade henne för hon hade redan förlorat sin mamma i tidig ålder. Och tanken på att hon kommer växa upp med ilska av att hon aldrig fått en far vid sin sida gör mig ledsen.
" Jag lovar dig att du aldrig behöver vara i närheten av honom mer men idag är du tvungen? Och jag ska göra allt för att du ska bo hos mig!"
Det var på ett sätt sant och om man kollar det från ett annat vinkel så var det falskt. Jag kunde inte ta hand om henne även om jag skulle vilja det. Jag vill inte att hon blir en del av den mörka sidan jag lever i. Allt jag vill är att hon ska få en bra framtid utan att bli en del av det jag lever i. Att mörda, tortera och kidnappa människor inte blir en del av hennes framtid. Jag tog hennes hand innan vi satte oss i bilen och körde till mötet. Det var en lång väg att köra så det var därför vi körde så tidigt på morgonen.
