mi mariposa

Kapitel 30

Morgonen efter vaknade jag ensam i sängen. Jag reste mig upp och tittade mig förvånat omkring i rummet. Agnes var inte där.
Jag hann inte tänka mycket mer innan dörren öppnades. In kom Agnes bärandes på en bricka med frukost. Jag log.
"Godmorgon" sa Agnes utan att vända blicken mot mig. Hon fokuserade på att balansera brickan full med frukost medan hon stängde dörren med sin fot. Jag skrattade lågt åt hennes koncentrerade ansiktsuttryck.
När hon hade lyckats stänga dörren så gick hon fram till mig. Hon placerade brickan på sängborden och böjde sig ner mot mig. Våra läppar möttes i en kyss. En efterlängtad kyss.
"Godmorgon" sa jag efter kyssen. Agnes log.

Vi högg in på frukosten. Allting kändes som vanligt. Det var som om jag och Agnes satt hemma i lägenheten och åt frukost hämtad från restaurangen, som om vi aldrig hade bråkat och gjort slut, som om jag inte var på sjukhus, som om allting var perfekt.
"Har du bestämt dig än?" frågade jag tveksamt. Agnes nickade sakta. Hon bet sig i läppen och gav mig en osäker blick.
"Jag tänker åka hem till Stockholm så fort du mår bättre och gå klart gymnasiet. Sedan får vi se vad som händer. Det beror lite på vart vi står då, om ett år" förklarade Agnes.
Hjärtat sved inom mig, men jag höll frustrationen för mig själv. Egentligen ville jag böna och be på mina bara knän att Agnes skulle stanna hos mig men jag ville inte att hon skulle känna sig obekväm. Hur mycket jag än ville vara med henne så ville jag att hon mådde bra.
Istället nickade jag och pussade henne mjukt på pannan. Det blev tyst.

"Ska vi kanske berätta för alla att du har vaknat?" frågade Agnes efter några tysta minuter.
"Vi borde nog det" sa jag och skrattade. Agnes nickade.
Hon tog upp sin mobil och jag såg att hon skrev ihop ett sms och skickade till någon, antagligen någon i min familj.
"Vem berättade för dig vad som hade hänt?" frågade jag när hon hade lagt ner mobilen i sin ficka igen.
"Love" svarade Agnes kort. Jag nickade sakta.
"Vad sa han?" frågade jag nyfiket.
"Att du hade svimmat av sömnbrist och låg på sjukhus och att han ville att jag skulle komma eftersom han var orolig över vår relation och hur vi avslutade den" förklarade hon. Jag log.

Det knackade på dörren in till rummet. Jag och Agnes utbytte blickar och undrade vem det var. Strax efter öppnades dörren. I dörröppningen stod Clara. Hennes blick gled över mig och sedan över Agnes.
"Oj, kommer jag olämpligt?" frågade hon nervöst. Jag skakade på huvudet.
"Nejdå, kom in" sa jag vänligt. Agnes gav mig en undrande blick.
Clara kom in i rummet och satte sig på stolen bredvid min säng.
"Clara, det här är Agnes, min.. tja.. flickvän" sa jag med en viss tveksamhet eftersom jag inte riktigt visste vad vi var. Jag gestikulerade mot Agnes. Agnes log mot mig och sedan mot Clara.
"Agnes, det här är Clara, det var hon som ringde ambulans när jag svimmade.. antar jag" sa jag och gestikulerade mot Clara. Sista orden sa jag med ett skratt. Egentligen visste jag ju inte att det var Clara som hade ringt ambulans, men det var mest logiskt.
"Jaha, tack för att du gjorde det" sa Agnes tacksamt.
"Ja, stort tack" instämde jag.
Clara log.
"Jag ville egentligen bara se hur du mådde" sa hon och reste sig upp ur stolen.
"Tack" sa jag igen.
"Vi ses" sa Clara och log innan hon lämnade rummet. Agnes förflyttade blicken till mig.
"Känner ni varandra?" frågade Agnes undrande. Jag ryckte på axlarna lite nonchalant.
"Vi träffades på flyget och sen på stranden, natten jag svimmade" berättade jag.
"Aha, hon verkar trevlig" sa Agnes mjukt och log. Jag nickade.
"Det är hon, men hon kan vara lite påflugen ibland" sa jag och skrattade lite.

Efter ytterligare några minuter knackade det på dörren igen. Men den här gången var det inte Clara, utan Love. Jag sken upp i ett leende när jag såg honom.
"Ey, bror" ropade Love glatt. Han gick fram mot mig och gav mig en brohug. Jag skrattade.
"Jag går ut en stund så att ni kan prata själva" sa Agnes och lämnade oss ensamma.
"Fy vad skönt att du är vaken, jag har varit riktigt orolig över dig. Jag sa ju att du skulle sova!" utbrast Love. Han satte sig ner på stolen bredvid sängen. Jag skrattade.
"Tack för att du ringde Agnes" sa jag.
"Så lite så. Om ni nu ska avsluta er relation så vill jag att ni gör det på ett vettigt sätt, så att ingen blir allt för sårad" förklarade Love. Jag log. Det var fint sagt.

"Mamma och pappa har bestämt sig för att anställa mer personal. De har anställningsintervjuer för städare idag, och de har anställt en kille som kan hoppa in som till exempel badvakt om du måste göra något annat. Han har jobbat dina pass de senaste dagarna. Dessutom har de bestämt att du och jag ska jobba i baren varannan kväll, de tycker att det är onödigt att båda jobbar sent varje kväll" berättade Love. Jag höjde ögonbrynen.
"Är det sant?" utbrast jag. Love skrockade åt min reaktion och nickade.
"De ville komma hit men alla kan inte lämna hotellet så jag fick åka. Du får ju ändå komma hem idag" berättade Love. Jag nickade.
"Dock får du inte jobba på minst en vecka, enligt mamma" sa Love. Jag skrattade.
"Hon ska alltid vara så överbeskyddande. Men jag skulle nog behöva det så det är väl bra" sa jag.
"Du kan vara borta så länge du vill, det är rätt skönt att inte vara hemma när Melwin ska nattas" sa Love skämtsamt. Jag skrattade.
"Jaja, jag går ner till bilen, Julia och Melwin väntar där. Agnes hjälper dig att checka ut härifrån så kommer ni ner sen och så får ni skjuts hem" sa Love. Han reste sig upp ur stolen.
"Okej, tack" svarade jag och log mot honom.

•••
Sent kapitel, varför? Vet ej, jag kände för att skriva, dock är jag svintrött så det kanske finns småfel i texten.. Jaja.
Kommentera vad ni tycker om boken!!
Puss & kram <3