mi mariposa

Kapitel 24

Väckarklockans dånande ljud väckte mig ur sömnen. Tröttsamt sträckte jag ut armen och stängde av larmet. Jag vände mig om och möttes av Agnes vackra ansikte. Hon var vaken och hennes mossgröna ögon studerade mig med ett leende placerat på hennes läppar.
"Okej" viskade hon. Jag höjde frågandes på ögonbrynen.
"Okej, jag flyttar hit" förtydligade hon. Ett stort leende spred sig på mina läppar. Jag lutade mig fram mot henne och gav henne en mjuk kyss.
"Väldigt gärna" mumlade jag mot hennes läppar.
"Men.." sa Agnes och drog sig ifrån mig. Hon fick genast ett seriöst tonfall. Jag höjde ögonbrynen.
"Mamma och pappa måste gå med på det" sa hon tveksamt.
Jag bet mig i läppen och tänkte.
"Vi skulle kunna bjuda dem på middag upp hit och så kan vi försöka övertala dem?!" föreslog jag. Agnes nickade sakta.
"Ikväll?" frågade hon tillslut. Jag nickade.
"Då bjuder jag upp dem hit, vilken tid?" sa Agnes.
"Sju blir bra. Love får ta mitt pass i baren" svarade jag.

Dagen gick och klockan blev fem. Jag stängde poolen och skyndade mig upp till lägenheten. Så fort hissdörrarna öppnades hörde jag ljudet av dammsugaren. Jag höjde på ögonbrynen och skrattade för mig själv. Agnes kom ut i hallen med dammsugaren. Hon hade blicken fäst vid golvet och nynnade på en låt. Hon var så inne i sitt nynnande och dammsugande att hon inte märkte mig.
Jag tog några steg fram mot henne. Plötsligt fick hon syn på mig och hoppade till av rädsla. Jag skrattade. Med en skämtsam sur min blängde hon på mig och stängde av dammsugaren.
"Duger inte min städning?" frågade jag med en retsam ton och ett höjt ögonbryn. Hon skakade på huvudet och log. Jag skrattade och böjde mig fram mot henne. Våra läppar möttes i en kyss.

Efter två timmar var lägenheten städad och maten stod på bordet ute på balkongen. Agnes var och hämtade hennes föräldrar eftersom de inte kunde åka upp till lägenheten själva.
Jag tände dem sista ljusen innan jag gick ut i hallen. Precis när jag kom dit öppnades hissdörrarna. Jag placerade ett leende på mina läppar, ett tillgjort leende. Detta klarar jag. Jag ska bara övertala Agnes föräldrar som hatar mig att Agnes ska få flytta hit till Spanien och bo hos mig.. Vad tänker jag med? Jag fnös för mig själv. Helvete.

Jag harklade mig och tog ton.
"Välkomna. Trevligt att ni kunde komma!"
Stefan och Diana svarade inte.
"Vi tänkte att vi kan slå oss ner vid bordet direkt, maten är klar" sa jag. De nickade sakta.
Vi gick ut till balkongen och satte oss.
"Så, vad vill ni oss?" frågade Stefan fundersamt efter en lång tystnad.
"Vi ville bjuda er på en middag. Det slutade ju inte så värst bra förra gången" sa jag och skrattade lite nervöst i slutet.
Det blev tyst. Igen.

Tillslut suckade jag högt och tydligt.
"Nej, allvarligt talat. Tänker ni ge mig en chans eller inte?" utbrast jag, en aning irriterat.
Stefan och Diana utbytte blickar med varandra innan de förflyttade sina blickar mot mig.
"Okej, en chans. Sabbar du den chansen vill vi att du aldrig mer träffar vår dotter" mumlade Stefan skarpt. Jag nickade.
"Så, bor du här?" frågade Diana för att få igång ett samtalsämne. Jag log tacksamt innan jag svarade.
"Ja, jag jobbar här på hotellet så det är väldigt praktiskt och bra" svarade jag artigt.
"Jaså? Du arbetar här? Som vadå?" frågade Stefan.
"Städare, badvakt och bartender" sa jag.
"Vilka höjdarjobb" mumlade Stefan ironiskt, knappt hörbart.
Agnes harklade sig och gav honom en sträng blick.
"Men vadå? Tänker ni ha ett distansförhållande? Eller bor du bara här över sommaren, Liam?" sa Diana. Jag vände min osäkra blick mot Agnes. Hon nickade lätt som en gest att jag skulle berätta för dem.
"Nja, alltså jag bor här permanent och.. ja, jag och Agnes har bestämt att.. ehm.. att hon ska flytta hit och bo här med mig" stammade jag ur mig. Nervös till tusen.
"Absolut inte" markerade Stefan strängt. Både hans och Dianas ansiktsuttryck var arga.
"Snälla, snälla, snälla? Jag kan gå klart sista året på läkarlinjen här i Spanien eller så kan jag jobba. Snälla, jag ber er" inflikade Agnes.
"Nej" sa Diana, bestämd på sin sak.
"Såhär är det, egentligen spelar det ingen roll vad ni säger för jag kommer flytta hit i alla fall, men det skulle kännas bra om jag hade ert godkännande" förklarade Agnes. Jag följde konversationen med blicken.

Argumentationen fortsatte i flera timmar. Jag trodde aldrig att den skulle ta slut. Men det gjorde den och jag och Agnes fick som vi ville. Efter mycket skrik, tjafs och tårar var vi sams allihopa och enade om beslutet. Det var en stor lättnad. Äntligen.

•••
Kommentera vad ni tycker!!! Nästa kapitel blir lite spänning.. Hoppas att det är okej att jag inte uppdaterar så ofta. Ni är de bästa följarna man kan tänka sig!! Tack för allt stöd!
Puss & kram <3