mi mariposa

Kapitel 17

Klockan var tjugo över fem och jag och Agnes stod i hissen påväg ner mot hotellets restaurang. Vi skulle äta middag med Agnes föräldrar.
Nervositeten steg inom mig. Jag försökte bevara lugnet så gott det gick, men jag tror att Agnes kunde genomskåda min nervositet.
Hon fick syn på mig och gav mig ett varmt leende. Sakta tog hon ett steg mot mig och vände upp sitt ansikte mot mig. Hon var ungefär ett huvud kortare än mig så hon behövde stå på tå när vi kysstes, men det tyckte jag bara var gulligt. Jag lutade mig ner mot henne och hon ställde sig på tårna. Våra läppar pressades mot varandras i en mjuk kyss.
"För mig duger du precis som du är. Glöm inte det" viskade Agnes med sina läppar snuddandes vid mina, precis efter kyssen. Jag log.
"Detsamma" sa jag och gav henne en snabb kyss.

Hissen plingade till och dörrarna öppnades. Våra händer placerades i ett stadigt grepp om varandra och vi gick ut ur hissen mot restaurangen.
Vi ställde oss utanför restaurangen och väntade på Agnes föräldrar. Jag såg att hon var nervös. Det var jag också, men jag ville inte visa det. Istället tog jag tag i Agnes andra hand och ställde mig mittemot henne. Jag pussade henne mjukt på pannan och hon log mot mig.
"Förlåt att jag skrämmer upp dig, men jag vet inte hur jag ska förklara varför Jocke åkte hem och varför vi har gjort slut" mumlade hon.
"Det är lugnt. Jag kan förklara om du vill" svarade jag. Agnes skakade på huvudet.
"Nej, vi får se vad som händer" sa hon.

Några minuter därefter kom en man och en kvinna gåendes. Eftersom Agnes släppte mina händer och började skruva på sig av nervositet så antog jag att det var hennes föräldrar. Jag klistrade på ett leende och drog ett djupt andetag.
Jag placerade min vänstra arm bakom hennes rygg och kände hur hon slappnade av en aning.
Hennes föräldrar närmade sig och deras ansiktsuttryck var minst sagt förvånade. Jag vände mig diskret mot Agnes.
"Nämnde du för dem att jag var med och inte Jocke?" viskade jag frågandes i hennes öra. Agnes kisade med ögonen mot mig och gav mig ett oskyldigt leende.

Agnes föräldrar stannade ungefär en meter framför oss. De granskade mig noga. Deras miner var inte särskilt glada och då och då kastade de en blick mot varandra eller mot Agnes som jag själv inte kunde tolka.
Det var tyst och alla kunde känna av den stela stämningen. Agnes harklade sig.
"Mamma, pappa, det här är Liam. Liam det här är min mamma, Diana, och min pappa, Stefan" förklarade Agnes medan hon gestikulerade för oss.
Jag log och sträckte ut handen mot Diana. Hon rörde inte på sin arm, utan gav mig bara en sur blick. Jag förflyttade handen mot Stefan, men han gjorde detsamma som Diana. Jag harklade mig och drog tillbaka min arm.
"Trevligt att träffas" sa jag artigt, utan att få svar. Jag vände sedan blicken mot Agnes. Hon bet sig i läppen.
"Ska vi gå in?" frågade Agnes och bröt den, återigen, stela tystnaden. Jag och hennes föräldrar nickade som svar.

När vi hade plockat mat från buffén i restaurangen så slog vi oss ner vid ett bord. Jag och Agnes satte oss bredvid varandra och mittemot oss satt Stefan och Diana.
"Så," började Stefan tveksamt, han fäste blicken vid mig, "vem är du?"
"Jag är Agnes pojkvän" sa jag stolt. Jag vände blicken mot Agnes och hon log, tillgjort.
För att få henne att slappna av la jag min hand på hennes lår under bordet. Hon log mot mig igen, men denna gång äkta.
"Och Jocke?" frågade Diana. Frågan var riktad mot Agnes. Jag såg att hon inte visste vad hon skulle svara, så jag tog ton istället.
"Jocke är.." Agnes avbröt mig. Diskret skakade hon på huvudet mot mig och gav mig en menande blick.
"Vi gjorde slut och han åkte hem" sa hon.
Stefan och Diana höjde ögonbrynen och gav varandra en blick.
"Jaså? Varför då?" frågade Stefan. De verkade inte glada över beskedet.
"Behöver vi ta det nu?" utbrast Agnes, en aning irriterat. Hennes föräldrar tystnade.

"Kan ni åtminstone försöka vara lite intresserade av Liam? Av mig? Allt ni bryr er om är Jocke. Men vet ni vad? Jag och Jocke har gjort slut och vi kommer aldrig någonsin bli tillsammans igen. Vi fungerar inte tillsammans. Kan ni acceptera det nu?" utbrast Agnes tillslut. Hon var frustrerad, det hörde jag. Men jag hörde också att hon var sårad. Hennes röst var skär och tunn och hennes ögon var vattenfyllda.
Jag sökte mig efter hennes hand under bordet och fick tag i den. Jag kramade om den och strök henne varsamt över handryggen med min tumme.
"Jocke är en bra kille, Agnes. Och ni passar tillsammans. Liam här är bara en villoväg, det vet du" mumlade Stefan.
"Nej, pappa. Jocke är verkligen ingen bra kille. Och Liam är inte en villoväg. Släpp det nu" utbrast Agnes argsint.
"Agnes lugna ner dig, och använd inte den där tonen mot din far" sa Diana strängt. Agnes fnös till. Hon torkade frustrerat bort sina tårar.
"Det räcker nu. Sluta hoppa på henne sådär. Ser ni inte att hon blir ledsen?" utbrast jag tillslut.
Stefan och Diana vände sina blickar mot mig. De var inte glada.
"Lägg dig inte i" mumlade Stefan sammanbitet. Jag höjde på ögonbrynen. Han gav mig en argsint blick innan han vände sig mot Agnes.
"Ursäkta?" utbrast jag irriterat. Jag gillade verkligen inte sättet de pratade mot varken mig eller Agnes.
Stefan vände tillbaka blicken mot mig med en suck.
"Du har ingenting med saken att göra. Du ska inte ens vara här. Och våga inte lura i vår dotter att du är bra för henne. Jocke är den rätte för henne. Du ska inte tro att du kan komma här på några veckor och förstöra vår familj. Jag skulle uppskatta om du gick härifrån och lämnar vår dotter, okej?" sa han strängt. Hans blick brände i min.
Jag blev stum av hans ord. Inom mig kokade jag av ilska. Jag ville bara skrika rakt ut.
"Nej, nu räcker det. Sluta trycka ner Liam. Han är världens finaste och snällaste kille så våga inte komma och skälla ut honom" utbrast Agnes argsint. Stefan vände långsamt bort blicken från mig.
"Vad ska jag göra för att ni ska behandla mig som er dotter? Ni har alltid behandlat mig som en docka utan känslor och egna åsikter. Ni bestämmer allt åt mig. Snälla, jag är snart arton år. Ni kan inte bestämma över hela mitt liv. Det räcker nu" förklarade Agnes. Hennes röst var skarp trots tårarna som rann ner för hennes kinder.
Agnes hade berättat att hennes föräldrar var stränga, men det här var värre än jag hade väntar mig. Sättet de pratade till henne och det de sa tyckte jag var respektlöst.

Stefan och Diana svarade inte på vad Agnes sa. De satt tysta och ignorerade min och Agnes existens.
Åter en gång fnös Agnes. Hon drog sig loss från min hand under bordet och reste sig upp. Med snabba steg lämnade hon restaurangen.
"För det första, sluta prata så respektlöst mot Agnes och visa att ni bryr er om henne. Förstår ni inte hur dåligt hon mår över ert beteende? För det andra, ni vet inte vad Jocke har gjort mot Agnes och ni vet inte varför de gjorde slut, men tro mig, det finns en anledning. Kom inte och säg att Jocke är den enda rätta för Agnes för vad jag har sett av deras förhållande så var den katastrof och Jocke, han är ingen trevlig kille. För det tredje, tack för att ni gav mig en ärlig chans att komma in i familjen, det var trevligt att få lära känna er" sa jag skarpt med blicken flackandes mellan dem båda. Sista meningen var ren ironi och det hörde man på mitt tonfall.
"Här, jag står för middagen. Om ni ursäktar mig så ska jag gå för att trösta och ta hand om er dotter" fortsatte jag medan jag tog upp pengar från min plånbok i fickan. Jag slängde fram pengarna på bordet och småjoggade sedan ut från restaurangen.

•••
Ojoj vad långt kapitel..
Vad tycker ni om Agnes föräldrar? De kanske verkade lite för hårda.. Snart kanske ni ändrar er.
Älskar Liams konfrontation i slutet hihi, visst är den grym?!
Kommentera vad ni tycker om kapitlet och boken så blir jag glad!!!! Bara fyra kommentarer på förra kapitlet.. Komigen nu!!! Vill ha respons på det jag skriver!!