mi mariposa

Kapitel 16

Dagen efter flög förbi. Klockan var strax efter fem och jag hade precis stängt poolen. I raskt tempo skyndade jag mig upp till lägenheten för att byta om inför dejten som jag hade bjudit Agnes på.

Agnes hade låst in sig på toan så jag gick direkt in till mitt rum och bytte om. En vit skjorta prydde min överkropp och ett par mörkblåa jeansshorts fick duga till. Jag tog av mig min keps och fixade till håret med vax.

Fem minuter senare var jag klar. Jag gick ut i hallen. Toalettdörren öppnades.
"Är du klar?" ropade jag från hallen. Sekunderna efter blev Agnes synlig i mitt synfält. Hon kom gåendes mot mig med ett stort leende på läpparna.
Jag blev stum över att se hur vacker hon var. Min blick granskade henne från topp till tå. Hennes bruna, lockiga hår var perfekt som alltid. Den lagom smala kroppen präglades av en vit, kort spetsklänning. Hon hade till och med sminkat sitt, redan innan, perfekta ansikte.

Hon bet sig tveksamt i läppen och inväntade en kommentar av mig.
"Vackraste på denna jord" sa jag med ett leende. Agnes log generat och hennes kinder blev en aningen rosa.
Fyra steg tog jag mot henne så att vi stod nära varandra. Mina händer placerades på hennes midja. Ännu en gång bet sig Agnes i läppen och log.
"Du är underbart vacker, Agnes" viskade jag med mina läppar snuddandes mot hennes. Precis efter pressade jag mina läppar mot hennes.

Jag hade pratat med en vän till familjen som ägde en av de finaste restaurangerna i staden och han hade fixat det bästa bordet åt oss, men Agnes visste inte vart vi skulle.
Vi tog bilen dit. Det var tyst i princip hela vägen. Men det var okej för det var en behaglig tystnad.

När vi väl kom fram och var ute ur bilen så greppade jag tag i Agnes hand. Våra blickar möttes och vi log båda två. Värmen spred sig inom mig.
Restaurangen låg på ett berg och det var utsikt mot havet. Vi närmade oss ingången och Agnes förstod att det var en restaurang. Hon sken upp i ett leende.

Vid dörren möttes vi av Mario, som min familj kände.
"Liam!" utbrast han glatt och gav mig en lättare kram. Jag log. Mario förflyttade sin blick till Agnes.
"Mario, det här är Agnes. Agnes, Mario" förklarade jag. De hälsade på varandra med en handskakning.
"Jag har fixat det absolut bästa bordet till er, kom så får ni se" sa Mario. Vi följde efter honom. Utomhus på balkongen var det tomt. Balkongen var liten. Den var till för personer som ville ha det lite lyxigare, som kändisar och så. Men eftersom Mario var så snäll så hade han fixat ett bord till mig och Agnes.
Bordet stod precis vid räcket på balkongen och utsikten var oslagbar. Det var hav och berg så långt ögat nådde.
"Varsågoda! Ha en trevlig kväll" sa Mario och log stort. Jag log mot honom.
"Tack så sjukt mycket, Mario" svarade jag och blinkade åt honom.

Vi beställde mat kort därefter och sedan blev vi själva. Tystnaden låg fortfarande över oss.
Agnes svepte sin blick över det fina landskapet framför oss.
"Det är riktigt fint här" mumlade Agnes med blicken fäst vid horisonten. Jag nickade.
"Men du är finare" svarade jag. Agnes vände sig mot mig och fnittrade generat.
"Fast du är finast" sa hon. Jag skrattade lite löst.
Återigen tog tystnaden plats mellan oss.

"När ska jag få träffa dina föräldrar då?" frågade jag och gav Agnes en lurig blick. Hon bet sig i läppen och jag såg att hon blev obekväm i frågan. Min blick blev genast mer seriös. Jag tänkte precis byta samtalsämne, men Agnes hann före.
"De vet inte att jag umgås med dig. De vet inte ens att jag har gjort slut med Jocke och att han har åkt hem" mumlade Agnes.
Hon vände ner blicken i bordet.
"Förlåt, jag menade inte..." började jag, men Agnes avbröt mig fort.
"Nej, det är bara det att mina föräldrar vill gärna bestämma allt över mig. Och de är envisa, om de vill något så blir det oftast så. De har bestämt för sig att Jocke är den rätta för mig och jag vågar inte säga emot. Det är, tyvärr, som Jocke sa, de kommer inte acceptera dig" förklarade Agnes. Hennes röst var låg och nedstämt, och jag hörde en viss skam i rösten.
"Agnes, titta mig i ögonen" viskade jag lågt. Hennes blick vändes osäkert upp mot mig. Jag fäste min blick vid hennes och log varmt.
"Ge mig ett försök" bad jag lågt. Agnes tvekade länge. Men tillslut nickade hon.
"Okej, jag kan fråga om de vill äta middag med oss imorgon. Men förbered dig på det värsta, de är inga att leka med" svarade Agnes.
Jag svarade inte eftersom jag tänkte över vad hon hade sagt och vad hon menade. Det lät nästan som att hon var rädd över sina egna föräldrar.
Agnes såg att jag funderade över vad hon hade sagt. Hon suckade och drog handen genom håret.
"De är jättesnälla och gulliga när de väl accepterar en. Men de har väldigt höga krav på vilka jag får umgås med och speciellt vem jag får dejta. Och när de väl hittar någon bra så är den personen den bästa, enligt dem. Jag vet att de gör detta av omtanke för mig, men jag blir irriterad eftersom jag aldrig får ta egna beslut eller göra vad jag vill" förklarade Agnes. Jag nickade sakta.
"Vi löser det. Jag har mina knep" sa jag och blinkade mot Agnes. Hon log snett. Jag sträckte fram mina händer över bordet och hon tag tag i dem.
"Men reta inte upp dem" sa Agnes varnande. Jag nickade.

"Du kan få träffa mina föräldrar också. Och Love, Julia och Melwin. Problemet är att alla jobbar hela tiden. Vi har inte umgåtts hela familjen samlad på över ett halvår" sa jag efter några sekunder av talande blickar.
Agnes log snett mot mig.
"Jag förstår inte hur ni orkar jobba, i princip, dygnet runt varenda dag. Du jobbar ju utan stopp från åtta till långt över midnatt varenda dag. Hur klarar du av det?" utbrast Agnes. Jag skrockade till.
"Jag vet inte riktigt. I början var det tufft, men nu är det inget märkvärdigt. Jag antar att jag och min kropp har vant sig" svarade jag och ryckte på axlarna.

•••
Vad har ni för uppfattning om Agnes föräldrar? Och vad tycker ni om boken? Kommentera!!!

Btw, ni som inte har läst min bok djävul till plastbror, borde göra det! Jag vill sjukt gärna nå 100k läsningar!! Så läs den & tipsa vänner!!
Puss & kram <3