mi mariposa

Kapitel 9

Jag var hemma lite innan åtta. I lobbyn stod mamma och pappa och pratade. De viftade med händerna mot mig. Jag skrattade lågt och gick fram till dem.
"Åh, hur gick det? Hur är det med dem? Har Julia fött än?" Mamma överrumplade mig med frågor.
"Det gick bra. De mår bra. Och ja, Julia har fött en liten Melwin" svarade jag.
"Jag är stolt över dig, grabben" sa pappa och la sin hand på min axel.
"Mig? Varför då? Det är inte jag som har blivit pappa" sa jag, den sista mening med en aning ironi.
"Du skötte det hela som en man idag, riktigt bra gjort" sa pappa stolt. Jag log mot honom.
"Tack" sa jag och gav honom en kram.
"Jag måste dra till baren, men hörni, grattis. Ni har fått ert första barnbarn!" sa jag glatt och blinkade mot dem.

Jag joggade till baren och öppnade den prick klockan åtta. Jag ställde mig i baren och började göra iordning drinkar till gästerna.
Timmarna gick och vid ett kunde jag knappt hålla ögonen öppna. Jag bad de kvarvarande gästerna att lämna och lyckades stänga baren vid kvart över ett.

Halv två öppnades hissdörrarna in till min lägenhet. Jag släpade mig in till sovrummet. Hela min kropp var helt slut.
Jag däckade i sängen med kläderna på, eller ja, rättare sagt badbyxor och Loves t-shirt. Men jag hade inga krafter kvar för att byta om.

Morgonen efter ringde min klocka vid sju. Efter fyra och en halv timmes sömn var jag inte pigg. Men jag lyckades ändå komma ner till lobbyn i tid. Jag hämtade min städvagn och rutinerna var igång igen.

Dagen gick mycket långsamt, men till slut var klockan fem och jag fick stänga poolen.
Jag skyndade mig upp till min lägenhet och slängde mig i soffan. Plötsligt slog det mig att jag inte hade kollat min mobil sedan morgonen dagen innan. Jag reste mig upp ur soffan och gick för att hämta mobilen på köksbänken.
Jag stod kvar i köket och låste upp mobilen. Smsen och missade samtal hade rullat in på löpande band. Några var från Julia, några var från mamma och pappa, men majoriteten var från Agnes.
Agnes. Jag hade inte ens hunnit ägna en tanke åt henne det senaste dygnet. Jag vet, det lät riktigt själviskt, men det var sant.

Jag gick in på vår konversation och läste hennes sms. "Var är du?", "Hallå?", "Allvarligt, Liam?", "Tack för förödmjukelsen", "Skit i mig då då, jag verkar ju inte betyda något för dig", "Jag stod och väntade i en timme, Liam". Sms efter sms var sådana. Jag höjde ögonbrynen. Vad pratade hon om?
Jag bläddrade längre upp i konversationen och hittade smsen vi skrev morgonen dagen innan. En suck lämnade mina läppar. Frustrerat drog jag handen genom håret. Jag kastade iväg mobilen över bänken och grymtade till.
Jag hade missat dejten med Agnes. Och det värsta var att Agnes trodde att jag hade gjort det med flit.

Efter att ha samlat mig igen sträckte jag mig efter mobilen som jag hade skjutit iväg. Jag ringde upp Agnes, men hon svarade inte. Jag suckade återigen och började istället skriva ett sms. "Förlåt, förlåt, förlåt. Det var verkligen inte meningen. Om du låter mig så kan jag förklara allt!!! Snälla, jag ber dig." skrev jag.
Länge satt jag och stirrade på skärmen. Jag väntade på svar, men det kom inte.
"Fan" muttrade jag irriterat.

Efter en stunds tänkande bestämde jag mig för att gå och prata med Agnes. Jag hade memorerat hennes rumsnummer sedan dagen jag städade när hon kom ut från duschen.
Jag bytte om från badbyxor till shorts och t-shirt innan jag skyndade mig ner till våning tre och rum 308.
Jag drog ett djupt andetag och knackade på dörren. Efter några ynka sekunder öppnades dörren kraftigt. En kille i min ålder stod framför mig. Han var kraftigt byggd och var några centimeter längre än mig. Han hade svart kort hår och såg allmänt irriterad ut.
Jag blev chockad. Vem var denna kille? Agnes hade sagt att hon inte hade några syskon.

"Vem är du?" frågade killen. Hans röst var mörk. Jag visste inte vad jag skulle svara så jag förblev tyst.
Agnes kom gåendes mot dörren men tvärstannade när hon såg mig. Hon spärrade upp ögonen och skakade på huvudet. Hon satte fingret för läpparna som ett tecken på att jag skulle vara tyst.
Killen vände sig för att se vad jag tittade på och Agnes slutade genast med sina gester. Hon log tillgjort mot honom och gick längre fram. Hon ställde sig vid hans rygg och båda fäste blicken på mig.
"Jag.. ehm.. Är ni herr och fru.. Johansson?" sa jag, helt påhittat.
Killen rynkade på pannan.
"Nej? Lär dig läsa nästa gång" utbrast han irriterat. Han slängde igen dörren rakt framför ansiktet på mig.
Jag backade och skakade på huvudet. Jag fnös och började gå tillbaka till min lägenhet.

Direkt när jag kom ut ur hissen skrek jag irriterat och sparkade till soptunnan som stod mot väggen.
Frågade ekade i mitt huvud, vem var killen?

•••
Oups.. Där kom Agnes hemlighet.. Vem tror ni att killen är? Kommenteraaaa!!!
Rösta & skriv en fin kommentar så blir jag glaaad!!
Puss & kram <3