mi mariposa

Kapitel 18

Jag hittade Agnes utanför restaurangens ingång. Hon satt på en bänk med huvudet nergrävt i sina kupade händer. Jag gick fram till henne. Med ett stadigt grepp om hennes axlar drog jag upp henne på fötter. Jag omfamnade henne.
"Det är okej, Agnes" viskade jag i hennes öra. Jag strök mina fingrar i hennes hår. Hennes tårar blötte ner min axel, men jag brydde mig inte.

I bakgrunden skymtade jag Agnes föräldrar. De hade precis kommit ut från restaurangen och såg sig omkring. Tillslut mötte de min blick. Jag spände blicken mot dem, men de ignorerade det och började gå mot oss.
"Dina föräldrar kommer hitåt" viskade jag i Agnes öra. Hon drog sig ur mitt grepp och torkade bort sina tårar. Jag såg henne i ögonen och log snett.
"Agnes..", Stefan avbröt oss.
"Vi menade inte att göra dig ledsen" fortsatte Diana.
Agnes svarade inte. Hon sökte sig efter min hand och jag greppade tag om den.
"Men vi är dina föräldrar, Agnes. Vi känner dig bättre än någon och vi vet att Jocke var rätt för dig" sa Stefan med en mörk stämma.
"Ni förstår verkligen inte" viskade Agnes fram med sprucken röst.
"Snälla, släpp Jocke och ge Liam en chans" viskade hon bedjandes.
"Vi tillåter inte dig att dejta Liam" morrade Stefan.
Det högg till i hjärtat när Stefan sa den meningen.
"Ärligt talat, jag bryr mig inte. Ni bryr er ändå inte om vad jag gör här på semestern. Vi har knappt sett varandra på tre veckor och ni visste inte att Jocke hade åkt hem. Jag trodde att det skulle bli en familjesemester, men nej. Ni bjuder hit mitt ex och sen skiter ni i oss och åker iväg på en massa utflykter själva? Allvarligt talat" utbrast Agnes. Stefan och Diana skulle precis protestera båda två, men Agnes avbröt dem.
"Vet ni? Jag vill inte höra mer. Det räcker nu. Gå härifrån och låt mig och Liam vara" muttrade hon besviket.
Stefan och Diana rörde inte en enda muskel. Agnes suckade irriterat innan hon gick sin väg. Jag följde efter henne. Vi tog hissen upp till lägenheten i total tystnad.

Inte förens vi hade satt oss ner i soffgruppen på balkongen bröts tystnaden.
"Förlåt" mumlade Agnes lågt utan att vända blicken mot mig. Vi satt bredvid varandra i samma soffa. Händerna höll inte längre i varandra. Istället la jag min arm över hennes axlar och drog in henne i min famn.
"För vadå? Ingenting är ditt fel" sa jag mjukt.
"För att du behövde lyssna på familjebråket" mumlade Agnes lågt, som om hon skämdes.
"Jag vill inte att du säger förlåt för det" sa jag och pussade henne mjukt på pannan.
"Det är lika mycket bråk i min familj, oftast tjafsar vi om onödiga saker" berättade jag, i ett försök att trösta henne.
"Familjen Tapper? Bråka?" fnös Agnes. Jag skrattade till.
"Jo du, så är det faktiskt."
"Jag tror det inte förens jag ser det."
Jag skrattade.
"Vi bråkar när vi väl hinner ses. Det senaste halvåret har det varit ont om intriger, men det är för att vi aldrig hinner träffas. Vi har inte haft en enda familjemiddag på ett halvår" förklarade jag. Mitt leende dog ut och jag tystnade. Det tärde på mig att aldrig hinna träffa min familj. Dock hade jag valt att dölja det inför Love, mamma och pappa, speciellt för mamma och pappa. Jag ville inte att de skulle få dåligt samvete, de kämpade så hårt för att få allt bra för alla.
Jag suckade och drog handen genom håret. Agnes sträckte sig efter min hand. Hon reste sig försiktigt upp ur min famn och fäste blicken vid mina ögon. Hon log varmt. Lugnet sköljde som en våg inom mig. Hon strök min handrygg med sin tumme. Hennes beröring for som stötar genom kroppen. Jag kunde inte låta bli att le mot henne.
"Jag har inte hunnit träffa Melwin sedan han föddes, min brorson" fortsatte jag och mitt leende försvann lika snabbt som det yttrade sig. Min blick sjönk ner i mitt knä. Agnes flyttade sig en aning så att hon satt mittemot mig. Jag kände hur hennes blick var fixerad vid mina ögon. Tillslut kunde jag inte hålla blicken nere längre, jag var tvungen att möta hennes vackra, mossgröna ögon.
"Berätta om din familj" bad Agnes med en mjuk stämma. Det hördes i hennes röst att hon faktiskt var intresserad. Jag bet mig i läppen och funderade på var jag skulle börja. Agnes satt med blicken fäst vid mina ögon och väntade förväntansfullt på svar.
"Love, min bror, har du ju träffat några gånger. Han är jättehärlig. Han har humor, men kan vara riktigt seriös om han måste. Vi har alltid haft en otroligt stark relation. I hela mitt liv har han varit personen jag vänt mig till först, han har alltid funnits där för mig. Det låter klyschigt, men han är den bästa storebrodern jag någonsin kunnat önska mig" berättade jag. Omedvetet hade ett leende spridit sig på mina läppar. Agnes såg på mig med ett leende.
"Min mamma heter Ewa. Du borde ha sett henne, hon står i receptionen på dagarna. Hon har stort ljusbrunt hår fast hon brukar oftast ha fläta. Hon är underbar. Hon är en såndär bullmamma. När jag gick i lågstadiet så var hon arbetslös och varannan dag när jag kom hem från skolan luktade det nybakat.
Hon är snäll och go, men hon kan vara ganska påflugen. Om jag till exempel skulle skriva ett sms nu och berätta om dig  så skulle hon komma upp hit på tre minuter och prata med dig hela natten, jag svär. Men hon är riktigt härlig, hon vill bara allas bästa och hon vill att alla ska känna sig välkomna."
Agnes leende hade växt. Hennes ögon glittrade.
"Pappa, han heter Göran, inte så passande här i Spanien, här kallas han Señor Tapper. Han kan vara riktigt bestämd, men oftast är han jättesnäll. Han skämtar om allt möjligt hela tiden, så förbered dig på det. När jag och Love var mindre så tog pappa alltid med oss på fisketurer och en massa utflykter. Han är väldigt spontan. Det var under ett jobbmöte som han kom på idéen att starta ett hotell här i Spanien så han gick ifrån mötet och rakt in till chefen och sa upp sig. Efter det gick han till banken, fick ett lån och sist berättade han för familjen. Vi var väl inte sådär jätteglada över hans hastiga, spontana beslut, men vi gick alla med på det. Och det blev ju bra tillslut. Eller ja, det rullar på i alla fall."
Samtidigt som jag berättade allt detta för Agnes kom jag på hur mycket jag saknade dem. Visst, jag såg dem nästan varje dag, men ytterst sällan han vi stanna och prata. Jag saknade mitt gamla liv, mitt vanliga tonårsliv i Sverige.
"Sen har vi Julia. Hon är en riktigt härlig tjej. Hon är snäll, rolig och psykiskt stark. Jag tror att du och hon skulle klicka väldigt bra. Jag har inte känt henne så väldigt länge, men det känns som om vi har känt varandra i evigheter. Familjen skulle inte vara densamma utan henne" berättade jag mjukt.
Agnes log stort.
"Jag får hitta på ett sätt så att du kan träffa dem alla" sa jag. Agnes nickade.
"Det skulle vara jätteroligt!" sa hon glatt.

•••
Tråkigt kapitel.. Men men..
Kommentera vad ni tycker! Vad tror ni kommer hända?
Puss & kram <3