mi mariposa

Kapitel 15

Klockan var strax efter midnatt när jag stod i hissen på väg upp mot lägenheten. Love hade nattpasset och det var jag glad över. Hela min kropp skrek efter sömn.
Men så fort jag kom upp i lägenheten och hörde snyftningarna från vardagsrummet blev jag plötsligt klarvaken. Oroligheten steg inom mig samtidigt som jag sprang in till vardagsrummet.
Min blick gled över Agnes som satt ihopkuren i soffan. Hennes huvud vilade mot hennes knän.
"Mi mariposa?" sa jag lågt.
Jag satte mig på huk framför henne. Försiktigt strök jag henne över huvudet. Agnes skakade på huvudet utan att titta upp på mig.
"Agnes? Vad har hänt?" frågade jag mjukt.
Ännu en gång skakade hon på huvudet. Hennes snyftningar hördes fortfarande och jag blev allt mer orolig.
"Snälla, jag ber dig. Titta på mig" viskade jag mjukt.
Sakta vände Agnes upp sitt ansikte mot mig. Hennes ögon var rödgråtna.
"Vad har hänt, hjärtat?"
"Jocke.."
Bara att höra hans namn gjorde mig arg och frustrerad. Jag spände hela kroppen.
"Vad har han gjort?"
"Jag skulle ner till dig i baren men så mötte jag Jocke. Han började bete sig våldsamt. Han hotade mig och slog mig tills det kom en äldre man och sa till honom. Då skyndade jag mig upp hit." Agnes röst var svag och skär. Hon stammade fram orden mellan hennes snyftningar.
"Den jävla idioten" svor jag argsint och reste mig upp.
"Stanna här, jag kommer snart" sa jag och pussade Agnes på pannan.

Med hårt stängda knytnävar bankade jag på hotellrum 308. Det tog ett bra tag innan Jocke öppnade dörren.
Min högra knytnäve for rakt upp i hans ansikte av ren reflex när jag såg honom. Han flinade och la sin hand över kinden.
"Du igen" mumlade han.
"Du är portad från det här hotellet. Var snäll och lämna hotellet omedelbart" sa jag med en tillgjord artig röst.
Jocke fortsatte flina och ignorerade min order.
"Ska jag vara tvungen att hämta chefen?" utbrast jag.
"Kaxig kille" skrockade Jocke fram. Han gick mig på nerverna.
"Packa ihop dina saker och lämna hotellet genast" uppmanade jag skarpt.
"Varför är jag portad?" frågade Jocke med ett äckligt flin på läpparna.
"Du vet vad du har gjort och det är inte tillåtet här. Jag kan ringa polisen här och nu om du hellre vill det" mumlade jag sammanbitet.

Efter mycket om och men hade Jocke lämnat hotellet.
Först när jag stod i hissen kunde jag pusta ut. Klockan hade redan hunnit bli ett på natten, jag var dödstrött.

Agnes satt kvar i soffan. Hon gav mig en tom blick. Jag skyndade mig fram till henne. Ett snett leende intog plats på mina läppar.
"Han kommer inte störa dig mer" mumlade jag. Agnes log en aning, men kunde inte riktigt få till ett äkta leende.
Hennes rödgråtna ögon gjorde att mitt hjärta sved.
Under tystnad satte jag mig ner bredvid henne. Min arm placerade jag över hennes axlar och drog in henne i min famn. Hon lutade sitt huvud mot min bröstkorg. Jag log och pussade henne mjukt mitt på huvudet.
"Vad gjorde du mot honom?" frågade Agnes försiktigt.
"Portade honom från hotellet" svarade jag.
"Tack" sa Agnes.
"Det var rätt åt honom."
"Nej, jag menar tack för allt du har gjort för mig. Vi har känt varandra tre veckor men ändå är du omtänksam och har gjort saker för mig som ingen annan jag känner någonsin skulle göra för min skull" förklarade Agnes. Hon hade rest sig upp från min famn och satt nu mittemot mig med blicken fäst vid mina ögon. Hennes tonfall var en blandning av tacksam, allvarlig och ledsam.
Jag log varmt.
"Jag har inte så många vänner hemma, jag är för blyg för att skaffa vänner. Det finns ingen som jag har klickat så bra med som dig. Du är riktigt speciell för mig, Liam. Du är den enda som visat intresse för mig och visat att du verkligen vill lära känna mig på djupet. Jag är tacksam för att jag har träffat dig. Men jag tror inte att jag förtjänar dig.." sa Agnes lågt och ledsamt.
Jag skakade på huvudet och gav Agnes en menande blick.
"Säg aldrig så igen, Agnes. Det är inte sant" sa jag skarpt. Agnes tittade på mig med en tom blick. Hennes ögon var glansiga av tårar.
"Du är underbar, Agnes. Du är den finaste människan jag har träffat. Så snälla, underskatta aldrig dig själv igen" fortsatte jag med samma skarpa ton.
"Ser du? Det är det jag menar, Liam. Du är omtänksam, snäll och helt underbar. Du bryr dig om allt och alla. Du kan få vem som helst, varför mig? En vanlig tjej från Stockholm. Jag är inte populär, jag blir slagen av mitt ex, jag bråkar med mina föräldrar, jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv, jag.." Agnes viskade fram orden medan hennes tårar rann ner för hennes kinder.
Jag avbröt henne tillslut.
"Det räcker, Agnes, sluta. Jag kanske kan få vem som helst, men jag kan inte klicka med vem som helst, jag kan inte falla för vem som helst, jag kan inte bli kär i vem som helst. Utan allt det kan jag bara med dig. Jag vet att jag är påflugen och förhastar mig, men du är speciell för mig. Du är mi mariposa. Så snälla, sluta säga sådär för det är inte sant alls" förklarade jag. Min blick borrade sig in i Agnes ögon. Hon grät fortfarande. Jag reste mig upp och gick fram till henne. Försiktigt drog jag upp henne på fötter och omfamnade henne.
"Gråt inte, min fina. Allt är okej, allt är perfekt" viskade jag i hennes öra.

•••
OBS!! Jag behöver hjälp!!!
Jag behöver verkligen argument både för och emot dagens betygsystem i skolan. Så snälla, snälla kommentera för- och nackdelar med skolans betygssystemet. Tack på förhand!

Kommentera också gärna vad ni tycker om kapitlet! Det blev väldigt mycket tårar i detta kapitel, men en bra sak, Jocke är borta!! Eller?? Kanske kommer han tillbaka, vem vet.. (;
Jaja, please hjälp mig nu att komma på argument!! Puss & kram <3