mi mariposa

Kapitel 27

Jag sprang så snabbt jag kunde. Sprang bort från Agnes. Tårarna brände bakom ögonlocken och hjärtat bultade hårt i bröstkorgen. Vad hade jag gjort? Jag hade sumpat chansen att vara med den jag älskade.
Jag saktade ner tempot och stannade tillslut. Runt om mig var det folk. De gav mig fundersamma blickar och deras ansiktsuttryck tydde på att de tyckte att jag var konstig. Men jag brydde mig inte.
Jag böjde mig ner och placerade händerna på mina knän. Jag flåsade andfått. Irriterat torkade jag bort tårarna.
Med en duns satte jag mig ner på marken. Jag placerade armarna på mina knän. En ljudlig suck lämnade mina läppar och jag drog handen genom håret. Tankarna susade genom huvudet.
Kanske skulle jag ringa henne och be om förlåtelse. Be henne att flytta tillbaka till Spanien. Eller be henne om ett distansförhållande. Jo, det var nog bäst så. Jag älskade henne ju. Jag skulle inte kunna klara mig utan henne.

Snabbt drog jag upp mobilen ur fickan. Låsskärmen lystes upp och jag såg ett sms från Agnes. Hoppet om att hon ville ha mig tillbaka växte. Fort tryckte jag in koden och gick in på vår smskonversation för att läsa smset. "Du har rätt, Liam. Jag är inte redo att lämna allt här i Stockholm och det finns inget vi kan göra åt det. Jag bor i Sverige och du bor i Spanien. Så jag antar att vi är över. Men jag hoppas att vi ses snart igen trots omständigheterna, för jag älskar dig. Hejdå, Liam <3" Hjärtat brast. Tårarna, som jag precis hade fått stopp på, rann okontrollerbart ner för mina kinder igen. Jag kastade iväg min mobil på gräset och blundade hårt.

Fyra timmar senare satt jag på flygplanet tillbaka hem till Spanien. Ensam, utan Agnes. Jag hade återhämtat mig någorlunda efter Agnes sms. Men mina ögon sved, mitt huvud snurrade och hela min kropp var trött. Jag hade varit vaken i mer än ett dygn och det hade hänt mycket under de 33 timmarna.
Jag masserade tinningarna med mina fingertoppar för att få huvudverken att släppa.

"Ursäkta? Man ska sätta på sig säkerhetsbältet, de ska lyfta nu" informerade plötsligt en röst. Förvånat såg jag mig omkring och möttes av en tjej bredvid mig. Hon log oskyldigt och pekade på mitt säkerhetsbälte som inte var knäppt. Jag hummade till och knäppte fast det.
Jag tog upp min mobil ur fickan för att se om jag hade fått något sms av Agnes. Självklart inte.
Tjejen bredvid mig harklade sig.
"Man ska stänga av sin mobil också" påpekade hon.
Jag suckade och stängde av mobilen.
"Tuff dag?" frågade tjejen.
"Mhm" mumlade jag.
"Berätta" sa hon nyfiket. Jag skakade på huvudet.
"Jo" sa hon. Jag suckade.
"Okej, vill du veta? Jag har inte sovit på 33 timmar, jag blev dumpad av min tjej och hon åkte hem till Stockholm så jag åkte efter för att få henne tillbaka men jag sumpade den chansen och blev sur på henne för att hon hade över sitt ex som jag var tvungen att skicka iväg och hota med att polisanmäla för att han är en jävla idiot, jag har suttit och gråtit i timtals, jag måste hem till min lägenhet för att direkt gå till mitt jobb och sedan få sova, om jag har tur, i hela tre timmar innan jag måste gå upp klockan sju och jobba från åtta på morgonen till tre på natten och sedan om och om igen, jag hinner aldrig ens träffa min familj och nu är min tjej borta också, jag har träffat min brorson två gånger sedan han föddes för fem veckor sedan, jag är svintrött, mina ögon svider, mitt huvud dunkar, min kropp gör ont och mitt hjärta är brustet, och som pricken över i:et måste jag sitta här och berätta allt för dig som jag inte ens vet namnet på" utbrast jag. Jag pratade snabbt, frustrerat och irriterat.
Efter att ha hört vad jag själv förklarat förstod jag hur mycket jag hade förstört mitt liv. Jag förstod att jag inte var lycklig och hade aldrig varit sedan vi startade hotellet. Det var för mycket press.
Den enda gången jag kände mig lycklig var stunderna tillsammans med Agnes, men nu hade jag förstört det också. Hon ville inte ha med mig att göra.
"Clara, jag heter Clara" sa tjejen. Jag gav henne en undrande blick. Var det allt hon hade att säga efter min långa utläggning om att mitt liv var ett helvete?
"Och jo, du verkar ha haft en tuff dag. Jag beklagar det där med din tjej" fortsatte Clara.
Jag svarade inte.

"Så du bor och jobbar i Spanien?" frågade Clara. Hon försökte få igång en konversation, själv var jag inte så sugen på att prata. Jag hummade till svar utan att vända blicken mot henne.
"Jag är faktiskt påväg ner till Spanien för att jag ska flytta dit. Jag har hyrt en lägenhet och fått jobb på ett café" berättade Clara. Hon verkade pratglad. I vanliga fall skulle jag tycka att det var roligt och trevligt, men just den här gången orkade jag inte engagera mig särskilt mycket alls.
"Du verkar inte så närvarande" konstaterade Clara efter några tysta sekunder. Jag vände blicken till henne och suckade. Jag drog handen över ansiktet och skakade på huvudet.
"Förlåt, men jag är extremt trött och inte på mitt bästa humör" sa jag. Clara nickade sakta.
"Sov du. Vi ses säkert någon gång i Spanien" sa hon. Jag log och nickade.

•••
Förlåt att jag inte har uppdaterat på länge.. Men snart är alla skoluppgifter för den här terminen klara och då kommer jag skriva massor!!!
Kommentera vad ni tycker!! Vad tycker ni om Liams & Agnes breakup? Och vad tycker ni om Clara? Vad tror ni händer mellan Liam och Agnes, eller kanske Liam och Clara?? Ge nig feedback!!
Puss & kram <3