mi mariposa

Kapitel 29

"Liam?"
Jag kände väl igen rösten. Jag öppnade mina ögon och möttes av hennes vackra ögon.
"Agnes?" mumlade jag luddigt. Hon nickade svagt.
"Tack och lov att du vaknade" viskade hon med tårar upp i halsen. Hon lutade sig över mig om kramade om mig. Jag la mina armar om henne. Jag stängde mina ögon igen och andades in hennes underbara doft.
Sedan kom frågorna. Vart var jag? Varför var Agnes här? Vart var Clara? Vilken dag var det? Vad var det som hade hänt?
Agnes släppte från kramen. Jag tittade mig omkring i rummet. Jag låg i en säng i ett vitt rum. Sjukhuset.
Utanför fönstret var det kolsvart. Jag flyttade blicken mot klockan, tolv på natten.
"Vad är det som har hänt?" frågade jag och vände blicken mot Agnes.
"Det var för mycket för dig. Du svimmade på stranden och har sovit nu i fem dagar" berättade Agnes. Jag höjde ögonbrynen och försökte smälta det hon sa. I fem dagar?
"Oj.." var det enda jag fick fram.
Agnes log snett. Hon satte sig ner i stolen som var placerade tätt intill min säng. Hennes blick fästes vid hennes händer. Hon pillade på sina naglar. Jag kunde se att det var något hon ville säga, men hon visste inte hur hon skulle säga det.

"Förlåt" mumlade hon lågt efter några tysta sekunder.
"Vadå förlåt?" frågade jag oförståeligt.
"För allt" mumlade Agnes.
Jag svarade inte. Istället satte mig halvt upp i sängen.
"Varför kom du hit?" frågade jag lågt.
"Jag älskar dig, Liam" svarade Agnes lika lågt. Jag kunde inte undgå att le.
"Jag älskar dig också" sa jag. Agnes log.
"Men, Liam, jag är orolig över dig" la hon till.
"Varför då?" frågade jag trots att jag visste svaret.
"Du verkade så förstörd efter vår diskussion hemma hos mig och sedan när vi gjorde slut och du åkte hem så slutar du sova och svimmar av sömnbrist. Tog det så hårt på dig att vi gjorde slut?" mumlade hon.
"Ja, eller jag vet inte. Självklart var det jobbigt och jag var helt förstörd eftersom jag verkligen, verkligen gillar dig och vill vara med dig, men det var inte bara det. Jag har märkt att jag inte klarar av att jobba så mycket som jag gör just nu och jag har inte märkt det tidigare utan allting kom samtidigt och min kropp klarade inte av det" förklarade jag. Jag bet mig i läppen och drog handen genom håret.
"Du måste berätta det här för dina föräldrar" sa Agnes. Jag nickade tveksamt.

"Förlåt att du behövde åka hit" mumlade jag efter ännu en stund av tystnad.
"Det är okej. Jag vill faktiskt reda ut saker och ting med dig. Jag vill inte att vi avslutar som vi gjorde här om veckan" sa hon mjukt. Jag nickade.
"Hur ska vi göra?" fortsatte Agnes tveksamt.
"Jag vet inte" mumlade jag som svar.
"Jag vill vara med dig och bo här, men samtidigt vet vet jag inte om jag är redo att lämna mitt liv i Stockholm" förklarade Agnes. Jag nickade förstående.
"Jag ska inte tvinga dig. Jag vet att det är jobbigt att lämna allting. Du får göra som du vill. Hur du än gör så kommer jag älska dig. Och om du väljer att bo i Stockholm så är du alltid välkommen hit. Du kommer alltid ha den största platsen i mitt hjärta, Agnes" berättade jag mjukt. Våra blickar var fästa vid varandra. Jag såg att Agnes ögon blev glansiga och jag klappade med handen på platsen bredvid mig i sängen. Agnes reste sig upp och kom emot mig.
Jag la mig ner och Agnes la sig bredvid mig. Jag låg med magen mot hennes rygg och höll om henne. Jag flätade samman våra fingrar.
"Vi behöver inte berätta för någon att jag har vaknat, inte just ikväll. Ikväll är det bara du och jag. Okej?" viskade jag i hennes öra. Agnes nickade och snyftade till.
"Gråt inte, mitt hjärta. Allting kommer ordna sig, jag lovar" viskade jag mjukt.

•••
Kort kapitel.. Men whops, vad hände? Är Agnes och Liam back on track? Nobody knows.. Vad tror ni kommer hända?
Kommentera vad ni tycker!!!!
Puss & kram <3