mi mariposa

Kapitel 28

Jag lyckades inte somna på flyget heller. Alla mina tankar låg på Agnes.
Tio i åtta kom jag hem till min lägenhet. Jag slängde in min bag i mitt rum och hämtade ett äpple från köket.
Sakta lunkade jag ner till baren där Love stod.
"Liam!" ropade han när han såg mig. Jag lyfte upp handen i en hälsning.
När jag kom fram till Love så granskade han mitt ansikte och rynkade pannan.
"Mår du bra? Du ser helt dödssjuk ut" sa Love oroligt. Jag nickade trots att mitt huvud snurrade och mina ögonlock som knappt höll sig uppe.
"Vad är det som har hänt? Vart har du varit?" frågade Love förvånat och oroligt.
"Agnes dumpade mig och åkte hem så jag åkte efter och försökte få tillbaka henne, men det slutade med att vi bråkade och gjorde slut igen" mumlade jag. Jag vände bort blicken från Love. Jag skämdes.
"Men va? Varför?" utbrast Love chockat.
"Hon var osäker på hela situationen och hon var inte redo att ge upp hennes liv i Stockholm" förklarade jag. Love svarade inte.
"Men varför ser du helt mörbultad ut?" frågade han efter några tysta sekunder.
"Jag har varit vaken sedan sju i förrgår morse" mumlade jag.
"Men, Liam!" utbrast Love, "Upp och sov nu!"
"Men jag kan inte sova, det är det som är problemet. Allt jag tänker på är Agnes. Jag älskar henne, Love" utbrast jag, frustrerat.
"Men, Liam, komigen. Det är farligt att inte sova" sa Love.
"Men vad ska jag göra då?" frågade jag frustrerat.
"Sova!"
"Det går inte."

Tillslut gav sig Love och lät mig jobba tillsammans med honom kvällen ut. När klockan var runt halv tre så hade alla gäster lämnat baren. Jag och Love hade precis stängt baren och städat undan. Min kropp var helt slut och mitt huvud hade snurrat hela kvällen.

"Godnatt, Liam. Gå hem och sov nu" uppmanade Love, en aningen strängt.
"Mhm" mumlade jag.
Love gav mig en kram innan han försvann ner till sin lägenhet.
Jag gick däremot inte upp till min lägenhet, utan jag vände mig om och gick ut från hotellet. Mina steg styrde mot stranden.
Det var dödstyst ute. Det var vindstilla och det enda som hördes var mina fotsteg. Mörkret hade lagt sig över staden sedan flera timmar tillbaka, snart skulle det bli ljust igen. Men trots den kolsvarta natten så fanns lampor längs med strandpromenaden ovanför stranden som lyste upp en aning.
Jag kom ner på stranden och började gå längs strandkanten där vattnet då och då skvalpade in i form av små, ljudlösa vågor.

Jag gick och gick. Stranden tog aldrig slut och det gjorde inte mina tankar heller.
"Du?" utbrast en tjejröst helt plötsligt. Jag kom tillbaka till verkligheten och såg mig omkring. I sanden några meter framför mig satt tjejen från flyget, Clara.
Jag var chockad över att se henne här. Egentligen borde jag ha sagt hej och fortsatt gå, vi kände ju inte varandra, men trots det satte jag mig ner bredvid henne i sanden. Jag behövde någon att prata med.
"Du sa aldrig vad du hette" påpekade Clara. Jag vände blicken mot henne och log lite smått.
"Liam"
"Har du sovit nu?" frågade Clara. Jag skakade på huvudet.
"Jag har jobbat" svarade jag.
"Tills nu? Klockan är ju tre på natten" utbrast Clara häpet.
"Mm, jag slutade för en halvtimme sedan. Men vad gör du här mitt i natten?" frågade jag och vände blicken mot henne. Hon var vacker. Hennes blåa ögon och blonda, långa hår var typiskt svenskt.
Det var tur att vi stöttes på. Jag behövde något annat att tänka på. Ända sedan Agnes lämnade mig så hade jag ständigt tänkt på henne. Om jag inte fick en paus skulle jag begravas i mina egna tankar.
"Min lägenhet är där" började hon och pekade upp mot ett av de närmaste höghusen på andra sidan vägen.
"Jag somnade när jag kom hem från flyget och vaknade för ungefär en kvart sedan och kunde inte somna om så jag bestämde  mig för att gå ner hit en stund" förklarade Clara. Jag nickade.
"Vad jobbar du som egentligen? Vanliga jobb slutar väl ändå inte halv tre på natten?" frågade Clara.
"På morgonen är jag städare, på dagen är jag badvakt och på kvällen är jag bartender" svarade jag och bet mig i läppen.
"Alla tre? Hur orkar du? Och varför har du så många jobb? Det räcker väl med ett?" utbrast hon förvånat.
"Aa, det är lite stressigt, men jag har klarat mig fint ända tills nu. Såhär är det, jag och min familj flyttade hit till Spanien och startade hotell för lite mer än ett halvår sedan. Vi är fem stycken som har olika jobb som täcker alla hotellets jobb, förutom kockarna som vi har anställt. Jag tycker att det har funkat bra, vi har ju ändå inte haft något att göra men nu vet jag inte längre. Min kropp är slutkörd och jag tror inte bara att det är av de senaste hektiska timmarna utan att allt från flera månader tillbaka kommer nu. Jag vet inte, men det känns som om jag kommer gå in i väggen eller något liknande. Jag är helt.., ja jag vet inte" förklarade jag med en suck.
"Har du berättat det här för dina föräldrar?" frågade Clara tveksamt. Jag hörde på hennes tonfall att hon inte riktigt visste vad hon skulle säga.
"Nej, jag har inte pratat med dem på flera dagar" mumlade jag.
"Gör det. Säg till dem att du inte orkar mer, säg att du behöver vila" sa hon. Jag drog ett djupt andetag och vände blicken mot horisonten. Jag stängde ögonen och fantiserade mig iväg. Agnes fnittrande ansikte susade förbi mina ögon, det fick mig att le.
"Liam?"
Jag öppnade tvärt ögonen och kom tillbaka till verkligheten.
"Jag måste tyvärr gå om det är okej.. Du borde också gå hem och sova" sa Clara. Hon bet sig i läppen. Jag nickade.
"Godnatt, Clara" sa jag lågt.
"Godnatt, Liam" svarade Clara med ett leende på sina läppar. Vi reste oss upp samtidigt. När jag stod upp och vände mig om för att gå hem så blev jag plötsligt extremt yr och vinglade till. Clara vände sig hastigt om.
Hon frågade något men allt jag hört var mummel. Hon gick närmare mig. Min blick var vimsig och suddig. Plötsligt svartnade det framför mina ögon och jag föll ner mot sanden.

•••
Vad tycker ni om Clara? Vad tror ni hände med Liam här i slutet? Kommenteraaa!!
Puss & kram <3