mi mariposa

Kapitel 8

Jag parkerade på sjukhusets parkering. Snabbt sprang jag ut och hjälpte Julia ut från bilen. Hon stödde sig mot mig och vi gick in till receptionen.
Bara några minuter senare låg Julia i en sjuksäng. Jag satt på en stol tätt intill henne och höll i hennes hand. Läkarna hade gett henne smärtstillande.
"Tack för hjälpen, Liam" mumlade Julia. Hon spände hela kroppen och klämde till min hand igen.
"Julia, titta på mig" sa jag och sökte mig efter hennes blick.
Efter några sekunder fick vi ögonkontakt.
"Slappna av. Jag vet att det gör fruktansvärt ont just nu, men snart är det över. Allt kommer gå jättebra. Love kommer komma hit och ni kommer få er lilla bebis. Du klarar detta, okej?" sa jag lugnt. Jag försökte få henne att slappna av och lugna ner sig, jag försökte få hennes smärta att försvinna.
Jag kände hur hon slappnade av en aning, men hon var fortfarande spänd.
"Lyssna på min röst, Julia, fokusera på min röst, inget annat. Jag vet att du klarar detta. Du är så stark. Ta det lugnt. Allt kommer bli så bra" fortsatte jag mjukt.
"Jag vill inte föda om inte Love är här. Snälla få hit Love" stammade Julia fram.
"Du kan inte hålla igen så länge. Bebisen är påväg. Snälla, Julia. Jag är här. Jag vet att du vill ha Love här, men om du gör detta nu så är det klart sen, då har du inte ont längre" sa jag i ett försök att övertala henne.
"Snälla, Liam, jag ber dig" viskade Julia svagt. Jag suckade lågt, men nickade sedan.
"Jag ska göra mitt bästa. Men lova mig att inte hålla inne om det gör ont?!" uppmanade jag. Julia nickade.

Jag tog upp hennes mobil och ringde återigen upp Love. Inget svar.
"Jag vet inte hur jag ska få tag i honom. Hans mobil är avstängd" sa jag och bet mig i läppen.
Julias ögon vattnades igen. Jag skakade på huvudet.
"Inte gråta, Julia. Jag fixar det. Jag lovar" sa jag och torkade bort hennes tårar med min tumme.

Jag ringde upp pappa igen. Han svarade direkt.
"Du måste åka och hämta Love på kursen. Julia tänker inte föda innan han är här" sa jag så fort han svarade.
"Okej, jag åker direkt" sa pappa.
Vi la på och jag vände tillbaka blicken till Julia.
"Vill du ha något att äta?" frågade jag mjukt. Julia skakade på huvudet.
"Är du säker?"
Hon nickade.

Tiden gick. Love hade fortfarande inte kommit. Julia kunde inte hålla sig längre. Hon skulle föda när som helst.
"Komigen, Love, komigen" mumlade jag för mig själv. Jag satt kvar på samma stol och höll fortfarande i Julias hand.
"Jag klarar det inte, Liam" utbrast hon och brast ut i gråt.
"Jag kan inte vänta på Love, det går inte" stammade hon fram. Hon skrek till av smärta. Jag strök henne över pannan med min hand. Jag fäste min blick i hennes ögon.
"Då gör vi det här, du och jag. Okej?" sa jag mjukt. Julia nickade och grimaserade. Jag såg på henne hur ont hon hade. Det gjorde ont i mig att se henne på det viset. Hon som alltid var så glad. Hon förtjänade det bästa.
Jag tryckte på den röda knappen som hängde i en sladd över hennes säng.

Sekunden efter rusade någon in genom dörren. Men det var inte läkarna. Det var Love. Jag pustade ut.
Love sprang fram mot oss.
"Du hann precis, hon ska föda nu" sa jag till Love. Han nickade men såg inte på mig. Hans blick var fäst vid Julia och hennes blick var fäst vid honom.
"Du hann" viskade hon.
"Jag lämnar er ifred. Ni klarar det här" sa jag. Jag reste mig upp och släppte Julias hand i Loves grepp.

På vägen ut mötte jag läkare och sjuksköterskor som skyndade sig in i rummet.
Jag gick ut och satte mig på en bänk utanför. Jag pustade och och la huvudet i mina kupade händer. Herregud.
När jag hade samlat mig i några minuter lyfte jag upp huvudet. Min blick hamnade på klockan. Hon var halv sju.

Ännu en gång la jag huvudet i mina kupade händer. Jag var trött och var flera gånger nära på att somna, men jag höll mig vaken.
Tiden gick och det kändes som evigheter innan dörren öppnades. Alla läkare och sjuksköterskor lämnade rummet. Jag reste mig upp och gick fram till dörren.
"Grattis" sa en sjuksköterska till mig och klappade mig på axeln. Jag log mot henne.

Jag gick in i rummet och  möttes av en underbar syn. Julia låg i sängen med en liten bebis på hennes bröstkorg och Love stod lutad över dem. Både Julia och Love hade tårar i ögonen.
Det vattnades i mina ögon, men jag lyckades hålla tårarna inne.
Jag gick sakta fram till dem. Deras blickar vändes mot mig.
"Här, håll honom" viskade Julia. Försiktigt lyfte hon upp bebisen som var inlindad i en filt. Hon gav honom till Love som la honom i min famn. Jag höll honom i min famn och vaggade honom sakta. Han sov så fridfullt. Hans lilla ansikte var otroligt gulligt.
"Vad heter han?" frågade jag lågt. Jag tittade upp mot Julia och Love.
"Melwin" svarade dem i munnen på varandra. De såg på varandra och log.
"Hej, Melwin. Välkommen till världen" viskade jag till honom i min famn.

"Tack för hjälpen och stödet. Det var jättegulligt av dig. Jag skulle aldrig klarat det utan dig" sa Julia med blicken mot mig. Ett tacksamt leende var placerat på hennes läppar. Jag log mot henne.
"Det var så lite så. Du klarade dig fint. Du var jätteduktig" svarade jag. Försiktigt placerade jag Melwin i Julias famn.
"Jag ska dra hemåt. Jag tar bussen så ni har bil när ni ska hem" sa jag och började gå. Julia nickade mot mig.
"Jag följer dig ut" sa Love. Han pussade Julia på pannan och strök Melwin över pannan.
Jag gick ut genom dörren och Love var snabbt vid min sida.
"Tack som fan" sa han och la armen om mina axlar.
"Allvarligt, Liam. Jag kommer vara evigt tacksam" sa Love med en allvarlig ton. Han vände blicken mot mig. Jag nickade.
"Det är lugnt. Vi ses hemma" sa jag och gav honom en kram.
"Och grattis, älskade storebror" viskade jag i hans öra under kramen.

•••
Älskar detta kapitel!! Kanske inte det roligaste, men det är så fint! Vad tycker ni?
Kommentera vad ni tycker om boken. Är den seg? Jag känner att det blir lite segt i början, men jag lovar att snart händer det grejer. Jag försöker att uppdatera ganska ofta nu i början eftersom det är så segt, men hoppas att ni står ut!
Puss & kram <3