Her past

A night alone

När vi hade stigit ur planet och skulle sätta oss i en taxi som stod och väntade utanför så gick jag och Harry sist medan Perrie hade en sovandes Alice över axeln längre fram.

-På riktigt Harry, har du varit sur på mig i 4 timmar för att jag glömde packa ner din svarta tröja?

-Nej, såklart jag inte är.

-Men vad beror det på då?

-Jag orkar inte ta det nu, snälla Mathilda. Jag vill bara till hotellet

-Absolut, åk dit du. Sa jag med en besviken ton, jag suckade och skakade på huvudet samtidigt som jag gick fram till Perrie.

-Jag kan ta Alice, vill du ta hand om min resväska.

-Vad är det som händer Mathilda?

-Jag orkar inte mer, jag ringer när jag kommer till hotellet.

Perrie tittade oroat på mig och Harry hoppade in i taxin där tanken var att vi alla skulle åkt. Jag bar Alice bort till en annan taxi och bad honom åka till ett hotell i Brighton jag hade bott tidigare på. Jag såg att Harry vände sig om i taxin och tittade på mig samtidigt som han började ringa på min mobil. Jag stängde av ljudet och såg till så att Alice satt säkert i barnstolen bredvid mig. Jag visste att jag gjorde fel, jag visste att jag borde berättat för Harry vart jag åkte någonstans och att jag bara behövde lite tid för mig själv. Gravidhormoner och en irriterad pojkvän gick inte direkt hand i hand och jag insåg själv att det inte var mina egna känslor som styrde mig. Vi anlände till hotellet och jag gick fort in i lobbyn och frågade efter lediga rum, som tur var fanns det gott om dem och de kunde dessutom uppgradera mig till ett aningen finare rum. Jag åkte upp till rummet, bärandes på Alice som lyckligtvis fortfarande sov och ställde ner den lilla väskan jag fått med mig. Jag la mig ner i soffan som stod mittemot sängen och klickade på min och Harrys sms-konversation, jag hade fått 3 nya meddelanden. "Vart ska du!?", "Är du arg?", "Förlåt älskling, snälla ring". Jag svarade "Vi är på ett hotellrum, jag ringer imorgon.". Alice började vända och vrida på sig i sängen så jag gick upp och la mig bredvid henne och lade hennes filt nära ansiktet på henne. Helt plötsligt knackade det på dörren, jag steg försiktigt upp och kollade genom nyckelhålet för att se till att det inte var några fans som hade hittat hit. Jag öppnade dörren.

-Hej, får jag komma in? Sa Harry och drog sina fingrar genom håret.

-Vad? Kan du snälla berätta vad jag gjort för fel, för jag orkar inte trippa på tårna för att inte göra dig irriterad längre.

-Kan vi ta det här inne på rummet? Jag öppnade dörren vidare och han gick förbi mig in i rummet.

-Sover hon? Frågade han, jag nickade till svar.

-Förlåt för allt, jag blev bara så oerhört orolig över dig när jag fick reda på att du var gravid och vi skulle ut på turné, jag vill inte att något ska hända dig.

-Du är arg för att du är orolig?

-Du vet hur det gick förra graviditeten, jag vill bara inte att Johan ska få tag i dig och göra dig illa, det hade känts så skönt om vi alla bara kunde vara hemma.

-Harry det funkar inte så, jag kan inte gå hemma i nio månader bara för det. Jag måste kunna leva och jag måste kunna få möjligheten att skapa minnen med dig och Alice, som en vanlig familj. Kan vi inte bara snälla sluta oroa oss tills vi vet om vi behöver oroa oss?

-Jag vet, du har rätt. Men du betyder allt för mig, du vet det va?

-Jag vet, sa jag.

-Så, följer du med tillbaka till hotellet?

-Jag tror det är bäst om jag stannar här, Alice har somnat nu och killarna behöver dig på ert hotell, ni har en spelning snart.

-Fan, just det. Förlåt igen, jag måste dra. Jag nickade bara och gick bort och la mig på sängen hos Alice. Harry kom fram och kysste mig på pannan.

-Jag älskar dig och jag kommer hit direkt efter spelningen, sa han och gick bort mot ytterdörren.

-Jag älskar dig också.

Alice vaknade tidigt den morgonen, klockan 5 var hon uppe och lekte med de få leksaker vi lyckats få med oss hemifrån. Harry hade fortfarande inte hört av sig och jag visste såklart att konserten hade tagit slut för flera, flera timmar sedan. Jag vet inte varför men jag hade en känsla av att saker och ting inte stod rätt till. Harry var den mest beskyddade personen någonsin, han ville aldrig vara ifrån mig i onödan och han älskade att umgås med sin dotter över allt annat. Därför var det märkligt att han inte ens hörde av sig. Jag lyfte upp Alice och satt henne i barnstolen vid det lilla köksbordet, jag plockade fram hennes frukost och matade henne. Min telefon ringde och jag såg att det var Harry.

-Hej, sa jag bestämt.

-Hej, hur mår du? Vart är ni någonstans?

-Vi är kvar på hotellet, Harry vart är du? Vad håller du på med?

-Jag är påväg till er nu, ska vi gå ut och äta? Jag vill förklara allt för dig.

-Okej, ja det kan vi göra.

-Jag är där om 5. Jag la på telefonen och tittade på Alice.

-Jadu Alice, vad håller pappa på med egentligen. Hon tittade på mig och ropade

-Pappa! Och sträckte upp sina små armar i luften, jag skrattade åt henne.