Her past

Why...?

Hans läppar var som fastklistrade mot mina.

-Harry, jag vill inte sa jag när hans läppar lämnat mina. Jag backade några steg och stod och kollade på honom, han grät nu. Det rullade tårar ner från hans kind, han tog ett steg mot mig och jag backade ett steg.

-Jag skulle aldrig göra så mot dig, förstår du? Aldrig någonsin.

Det var inte bara Harry som grät nu, även mina ögon

lämnade ifrån sig tårar.

-Varför säger alla det då? Vad är det här för bilder?

-Kan du sätta dig ner så jag får förklara?

-Jag vill inte höra nästan viskade jag, jag gick upp för trappan utan att kolla bakåt, trots det visste jag att Harry stod och kollade på mig från köket.

-Mathilda? Sa Harry, han lät riktigt ledsen men jag viftade av honom och slängde igen dörren när jag kom in till vårt sovrum. I 9 månader har jag fantiserat om hur fantastiskt det skulle bli att äntligen få hem vårt barn men aldrig i min fantasi hade jag gissat på att det skulle sluta såhär. Jag satte mig på sänggaveln med fötterna nere i golvet, mina tankar valde mellan att packa en väska och följa med Alva hem imorgon eller om jag skulle stanna men jag kunde inte lämna Harry. Han hade rätt att se sin dotter och jag antog att han även hade rätt att få förklara sig. Dessutom hade han alltid stått vid min sida, oavsett vad.

Det knackade på sovrumsdörren och innan jag hann svara stormade Harry in och ställde sig framför mig.

-Jag har inte vart otrogen, tjejen på bilden är min exflickvän, det kan jag inte ljuga om. Hon var även min bästa vän när jag var liten och skrev att hon ville träffa mig för att hennes mamma nyss gått bort. Hon ville bara ha hjälp med begravningen och vi satt halva natten för att planera den och sen vips somnade vi på soffan. Jag skulle aldrig kunna vara otrogen mot dig, det borde du veta.

Jag reste mig från sängen och tog raska steg rakt in i hans famn.

-Förlåt, men jag har aldrig vart så rädd i hela mitt liv. När jag såg de bilderna trodde jag verkligen att du skulle lämna mig för någon annan, förlåt. Han strök mig över håret och andades ut.

-Och jag trodde jag hade förlorat dig så fort du slängde upp de där tidningarna.

-Du kommer aldrig bli av med mig Harry, oavsett om du vill eller inte sa jag och skrattade, han skrattade också.

-Bra, det vill jag inte sa han. Jag skrattade till och hörde sen hur Alice skrek från vardagsrummet.

-Jag går ner, maten är serverad sen om du är hungrig sa han. Jag nickade till svar och Harry försvann ut ur rummet. Mina händer skakade som alltid när jag gråtit så jag fick sätta mig ner på sängen en stund för att komma tillbaka till verkligheten, Alice skrikande tystnades ner för var sekund som gick och när det verkade som att hon var lugn gick jag ner för trapporna och in i vardagsrummet där hon och Harry satt i ena soffan. Harry hade henne i famnen och pratade med henne, hennes läppar drogs upp lite grann och ett litet tjutande lämnade henne mun när Harry gjorde ett konstigt läte. Han klappade på soffan så att jag skulle komma och sätta mig, jag satte mig försiktigt ner och kollade på när hon och Harry faktiskt hade sin första lekstuga tillsammans.

-Ska vi äta? Frågade jag Harry som var ganska upptagen i att underhålla Alice.

-Gärna, vill du ta henne lite så ska jag bara fixa det sista?

Han lämnade över Alice till min famn och jag kittlade henne över magen för att få fram ytterligare ett léende. En blixt for upp i fönstret och skrämde mig.

-Harry! Det är paparazzis i fönstret! Ropade jag. Han vände sig om i köket och tog upp sin mobil ur byxfickan och ringde någon. Jag gick ut ur vardagsrummet med Alice i famnen för att inte synas i bild.

-Det är vakter på gång, det hade blivit något fel och han hade sagt att han var postombudet, de är helt sjuka sa Harry och suckade.

-Verkligen svarade jag och strök undan en hårslinga från ansiktet. Jag klev in i köket och satte mig vid bordet som var dukat med ljus och vår finaste servis. Alice fick ligga i den vita höga sängen

bredvid oss och hon verkade helnöjd med det.