Barndomsvänner | o.e

75

~ Beas perspektiv ~

Irriterat sparkar jag på stenen framför mig samtidigt som tårarna rinner nerför kinderna. Trots att min långa klänning stoppar upp min rörelse från att sparka stenen gör jag det ändå. Jag bryr mig inte om klänningen går sönder. För den kommer bara påminna mig om denna kväll varje gång jag ser den. Så den kan lika gärna gå sönder så att jag kan kasta den.

När orken inte längre finns kvar i kroppen för att sparka på stenen sjunker jag ner i gräset. Tårarna blir allt fler och andningen blir allt tyngre.

Jag lägger mig på rygg i det kalla gräset. Vart jag är vet jag inte riktigt. Jag bara sprang så långt mina ben orkade, sedan kom jag till en liten park där jag nu befinner mig i.

Jag kollar upp mot himlen och de alla fina stjärnorna. Men det får det att göra ont inom mig för sist jag kollad upp på dessa stjärnor stod jag i Oscars famn. Där var jag trygg.

Men trotts det sliter jag inte blicken från stjärnhimlen, för den påminner mig om Oscar. Om den fina Oscar jag lärde känna och inte denna Oscar som är otrogen.

Det fanns inte i min värld. Att han skulle kunna vara otrogen. Jag litade verkligen fullt ut på honom. Kanske han bara spelade för mig. Han kanske hade flera tjejer samtidigt och jag var en i mängden. Men någonting inom mig säger att det inte är så. Jag tror inte han skulle göra något sådant som kyssa en annan. Han är alldeles för trogen för att göra så. Han är för ärlig för det. Men tyvärr såg mina ögon inte fel. Ögonen såg vad de såg. Det spelar ingen roll vad jag tror om honom. Han kysste en annan.

~Ogges Perspektiv~

Jag kollar otåligt mot ingången till lokalen. Vart är Oscar och Bea? Vi bestämde att ses här utanför vid 00.30 för att dra till stranden och nu är klockan 00.54.

En tung suck lämnar mina läppar och jag kollar mot Miranda. Hennes bara armar knottrar sig vilket får mig att förstå att hon fryser.

"Ehm vill du låna min jacka ?" Frågar jag försiktigt. Hon kollar upp mot mig med ett leende men skakar snabbt på huvudet.

"Behåll den, du ska ju inte behöva frysa bara för jag var dum och inte tog med jacka eller något" skrattar hon och jag ler. För hennes skratt är fint. Ni vet sådant skratt som smittas så lätt, så fort personen skrattar så drar det liksom i mungiporna på en och man vill skratta. Sådant skratt har hon.

Vi har gått i samma klass i tre år. Men det är nu det sista året som jag fått upp ögonen för Miranda. Hon är en fin person. Jag vet ingen som tänker så mycket på andra före sig själv som hon gör. För henne går alla andra före henne, så fort någon i klassen haft det tufft eller något liknande är det alltid hon som ställt upp för personen. Hon finns alltid där för allt och alla. Hon är omtänksam och har bra humor. Hennes bruna hår slutar nedanför axlarna och hennes ögon är mörkblåa.  Varje gång som hon skrattar mycket vattnas hennes ögon. När hon ler skiner ögonen av lycka. Det är så kul att man ser att hennes leende är äkta, att hon är lycklig. Över näsan har hon lite fräknar. Hon är verkligen vacker och det var därför jag bjöd ut henne på balen för att jag vill lära känna henne mer och för att jag tror att jag börjar falla för henne.

"Men vi kanske ska gå in och leta efter dom?" Ger hon som förslag.

När jag hör hennes röst väcks jag ur mina tankar om hur vacker hon är och allt det där. Jag känner hur mina kinder hettar till lite. Typiskt, jag rodnar. Men som tur är står vi ute där det är mörkt.Hoppas hon inte märkte att jag stirrade på henne så. Jag skakar av mig mina tankar och ler åt hur dumt det blev.