Barndomsvänner | o.e

10 - han får mig att le i mörkret

Direkt efter maten springer jag över till Oscar , av ren lycka. Att åka med dom till Norge är nog det bästa erbjudande jag fått för ärligt ville jag inte spendera min midsommar med mina kusiner och den andra familjen. Det finns ingen i min ålder förutom Jakob. Alla andra är mindre än mig, så jag är tacksam att jag fick chansen att följa med.

Jag står utanför deras dörr, har precis tryckt på ringklockan. Ett par hundar skäller innan jag hör steg komma närmre och närmre. Jag rättar snabbt till håret innan dörren flyger upp.

"Men heej Bea" ler Mia glatt.

"Heej" säger jag lika glatt och besvarar hennes leende.

"Du vill förståss träffa Oscar ?" Säger hon , mer som påstående än en fråga men jag besvarar det i vilket fall.

"Ja det vill jag" ler jag som svar. Hon ler tillbaka innan hon går inåt i stugan.

"Oscar" ropar hon högt där hon står nedanför trappan. Hon kollar bort på mig och ger mig ett snett leende.

"Han har sovit hela dagen så han kan vara lite tjurig" säger hon och jag skrattar lite tyst. Skönt att inte vara den ända som sover mycket.

"Oscar" ropar hon ännu en gång, denna gång lite högre.Ett svagt ja hörs från övervåning som jag antar kommer från Oscars mun.

"Du har besök, kom ner nu" ropar Mia innan hon traskar in i köket.

Det dröjer inte länge innan man hör steg på övervåning, straxt efter i trappan. Ett par vita strumpor , ett par adidas byxor och en grå tröja synar jag innan jag ser Oscars fina ansikte. Han ler glatt när han ser mig.

"Bea" säger han och drar in mig i en kram. Jag besvarar kramen innan jag glatt kollar på han.

Det blonda håret står åt alla håll , vilket gör att det är mycket fluffigare än vanligt. Det är först nu som jag inser hur bra han ser ut.

"Vet du varför jag är så glad ?" Säger jag för att avbryta mina tankar, han kollar frågandes på mig.

"För att du är med mig" säger han på skämt , eller på allvar. Men jag tog det som ett skämt då jag skrattade till och skakade på huvudet.

Han drog ner sin läpp i ett försök om att se ledsen ut, han lyckades rätt bra innan vi båda bröt ut i skratt.

"Nej, jag lyckades övertala mamma och pappa att åka med er till Norge " säger jag och Oscar ler stort vilket jag med gör.

" Fan va nicee detta kommer bli" säger han glatt och jag nickar instämmande.

"När åker ni? Alltså tid oså" frågade jag.

"Ehm vi åker nog onsdag kvällen istället, vi skulle visst ha spelning på torsdagen! Jag tror vi sa runt 20.00 åker vi" svarar han och jag nickar.

"Men vi ska flyga istället för att åka bil, det blev smidigare så, så du, jag och Omar kommer flyga från Göteborg och de andra från Stockholm "säger han nervöst och kliar sig i nacken. Han är söt när han blir nervös.  Plötsligt inser jag vad han sa. Flyga ? Jag stelnar till. Jah hatar att flyga, flygrädd är jag och inte ens mina föräldrar har fått mig att sätta mig på ett plan sen 2008.

Jag var tio år när jag blev flygrädd. Min mormor och morfar som bodde i USA skulle komma på besök hos oss. Vi åkte till flygplatsen för att hälsa de välkomna. Men deras flyg kom aldrig. Några timmar senare fick vi besked om att deras flyg hade kraschat, mitt bland massa berg. Ingen klarade sig, dom dog. Dom är döda. Sen dess har jag aldrig satt mig på ett flyg.

"Bea hur är det?" Frågar Oscar och kollar oroligt mot mig. Jag skakar bort tankarna och kommer tillbaka till verkligheten.

"Ehm" börjar jag men kommer på att jag inte vet vad jag ska säga. Jag stod helt förstelnad nyss och bara stirrade på en punkt, hur ska jag förklara det.

Jag kollar upp och möter Oscars blick. Hans ögon kollar oroligt på mig.

"Kom vi går upp" säger Oscar och tar tag i min hand.

Jag stänger dörren efter mig och tar av skorna innan vi båda går upp för trappan. Stugan är exakt likadan byggd som min, kök till höger om hallen, en toa till vänster. Sedan en öppen yta innan trappan kommer till höger. Rakt fram är en vit vägg med en stor dörröppning i, där vi har vår tv vilket dom också verkar ha. Sedan kommer altanen.

Över våningen är med som våran, tre rum, en toa och en öppen yta. Vi går in i det andra rummet efter trappan. Det rummet Jakob ha i vår stuga.

Vi satte oss ner i sängen. Jag visste inte vart jag skulle kolla så min blick åkte runt överallt i rummet. Oscar satt mitt emot mig i skräddarställning.

" så " börjar Oscar men avbryter sig själv. Jag kollar försiktigt mor honom.

"Du gillar inte att åka flyg va?" Frågade Oscar osäkert och kollade mot mig.

"Inte direkt " mumlade jag och kollade bort. Detta kändes så fånigt. Jag sitter här och är nära till att gråta för jag inte vågar flyga. Saknaden för mina morföräldrar är stor.

Han tar tag i min hand och stryker sin tumme sakta över min handrygg. Det gör mig lugnare, och det vet han.

"Är det sen det med din mormor och morfar?" Frågar han försiktigt. Han kommer ihåg det. Jag vågar möta hans blick och han kolla ledsamt mot mig. Han förstår en precis.

Jag nickar som svar och känner en tår trånga fram. Men jag orka inte ta bort den. Jag orkar inte kämpa emot när de andra tårarna rinner ner för kinderna.Jag är ledsen, jag saknar dom något otroligt och det är inget jag skäms för, inte inför Oscar.

Oscar drar in mig i en mysig kram. Han drar sin hand upp och ner över min rygg. Han gör mig lugn,så otroligt lugn.

"Det ordnar sig"viskar han i mitt öra. Jag ler ett svagt leende bakom alla tårar. Han får mig alltid att må bra. Jag förstår inte hur jag har klarat mig så bra utan honom i alla dessa år. Min älskade Oscar.

•••
Jag har en del planer , det kommer hända saker lite längre fram så håll koll! Kram på er alla!