Barndomsvänner | o.e

48

Kvällen flöt på bra trots att jag var väldigt frånvarande, dels för alla tankar och dels för att jag var trött utav tidsomställningen. Vi åt kvälls mat på en resturang som är killarnas favorit, panda express. De hade väldigt god mat där men jag är inte så mycket för sushi och sådant så jag beställde friterad kyckling och ris vilket var väldigt gott.

Hand i hand gick jag och Oscar ett par meter bakom de andra killarna och Katia. Vi hade just gått ifrån restaurangen och var nu påväg tillbaka till hotellet. Mörkret hade lagt sig över staden. Stora skärmar och lampor från husen lyste upp gatorna. Det var så fint att se alla stora byggnader lysa upp, det kändes så mäktigt att stå under en byggnad, flera meter hög.

Jag kollade upp på de stora byggnaderna och en stjärnklar himmel blev min syn. Den mörkblåa himlen var full utav små vitgula prickar, så kallade stjärnor. Jag tycker det är så fint att kolla på, det hände ofta att jag kollar ut genom fönstret hemma vid min säng innan jag ska sova och att jag då kollar på stjärnhimlen. Jag brukar drömma mig bort, och fantisera mig att min mormor och morfar är de stjärnor som lyser starkast då de var väldigt starka som personer och utstrålade lycka.

" Kommer du ihåg kvällen hemma hos mig, när vi tittade upp på stjärnhimlen och du stod på mina fötter?" Frågade Oscar mig. Jag drog bort blicken från himlen och fokuserade istället på Oscar. Han log mot mig och jag kunde inte låta bli att le tillbaka. Min fina Oscar. Hans hud såg mörkare ut utav de dåliga ljuset och hans blonda rufsiga hår syntes trots mörket.

"Klart jag kommer ihåg, det var en utav de mysigaste kvällarna detta lov" sa jag och drömde mig bort till den kvällen. Det var innan allt hände. Eller allt och allt, det har bara hänt en sak. Men jag kan verkligen inte släppa den kyssen. Det var bara en kyss, inget mera. Men jag har sånna enorma skuldkänslor att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

"Bea?" Sa Oscar frågandes. Jag väcks ur mina tankar och mötte återigen Oscars ögon. Han kollade frågandes mot mig, nästan med oro i ögonen.

" Eh.. Va?" Frågade jag osäkert. Han suckade och ännu en gång mötte hans oroliga ögon mina.

"Nu blev du så frånvarande igen" sa han. Det är säkert tredje gången ikväll som Oscar har pratat med mig och jag försvunnit in i mina tankar. Om jag bara berättar det så blir allt bättre, men jag är för feg.

"Är det säkert att inget har hänt?" Frågade han och stannar mig. Han tog tag i min andra hand så vi står mitt emot varandra. Utan att jag ens har märkt det är vi nu i central park. Alltså är vi snart vis hotellet.  Jag nickar och kollar ner på skorna. Där ljög jag, jag har hänt. Jag fattar inte hur den kyssen kunde hända, allt jag ville ha var Oscars läppar mot mina ju.

Oscar la två fingrar under min haka och tryckte löst upp mitt ansikte så vi återigen fick ögonkontakt. När hans ögon mätte mina säg han riktigt orolig ut. Han drog in mig i en kram, hans varma armar låg slingrade kring min kropp. En varm känsla spred sig i kroppen.

"Bea vad är det?" Frågar han oroligt.

"V-vadå?" Sa jag med skakig röst.

"Du gråter ju" sa han med vänlig ton. Utan att jag ens visste det hade jag börjat gråta. Allt blev för mycket, alla känslor kom på en och samma gång.

"Oscar, om jag säger vad som hänt kommer du hata mig, jag vill berätta det men jag vet inte hur" snyftade jag fram med skakig röst. Min röst blir alltid så när jag gråter, skakig och ostabilt.

Oscar backade ett få antal centimeter, men fortfarande vilade hans armar kring min kropp. Han drog ena tummen under mitt ena öga.

"Bea, jag kommer aldrig hata dig även om jag så skulle vilja kommer jag aldrig kunna göra det. Du betyder för mycket för mig" sa Oscar. Hans fina ord gör saken värre. Även om orden gör mig glad så tar skuldkänslorna över alla fina känslor. Jag får mer ångest, om han bara visste skulle han inte säga såhär.

"Hallå turturduvor kommer ni eller?" Felix röst hördes över hela central park. Jag drog handen under ögonen för att torka bort tårarna. Min blick kollade på Felix, Omar , Ogge och Katia. Dom stod 200 m framför oss, med blickarna vända åt vårt håll.

"Gå ni, vi kommer" ropade Oscar som svar. Jag kollade mot Oscar. Han kollade in i mina ögon och gav mig ett medlidande leende.

"Berätta när du är redo för det. Jag älskar dig" sa han och greppet om min hand hårdnade. Jag log svagt mot Oscar. Han log tillbaka.

"Jag älskar dig med Oscar , jag är bara rädd för vad som kommer hända" Det sista mumlade jag. Jag hörde knappt själv vad jag sa, men jag vet att det var det jag tänkte säga.

"Va?" Sa Oscar och skrattade lätt. Hans fina skratt. Jag log mot honom.

"Eehh, inget!" Sa jag och skrattade halvt. Varför är jag så feg för att säga sanningen ?

"Kom nu så går vi tillbaka till hotellet, jag behöver verkligen sömn" säger jag och ler ett fejk leende. Jag är verkligen usel. Vad ser Oscar i mig? Oscar kollade frågandes mot mig. Alltid ser han om något är fel. Hur? Men till lättnad sa han inget, istället log han snett mot mig, kramade om min hand hårdare.

Vägen tillbaka till hotellet gick relativt snabbt då hotellet nästan ligger vid central park. Vi sa inte så mycket till varandra på vägen dit. Jag tror båda hade mycket tankar. Men ändå var det inte jobbig tystnad. Det var bara jobbiga tankar i mitt huvud.

••••
Äntligen är denna skolvecka slut, har haft läxor, nationella prov , livräddningsprov och NO prov denna vecka. Så skönt att ha det gjort nu!

Nästa vecka har jag inte mycket i skolan, kan förmodligen uppdatera lite mera då. Hopps ni haft en bra vecka och att ni får en underbar helg! Puss