Beatrice och Oscar är barndomsvänner. Tiden gick, dom blev äldre. Med åren tappade de kontakten helt. Dom trodde att dom var bortglömd av den andre. Men kan man verkligen glömma sin barndomsvän?
"Så vad är det för överraskning du pratar om då?" Frågar jag glatt medan jag sätter upp håret i en hög toffs. Jag fäster blicken på Oscar som flinar lurigt till mig.
Hur mycket jag än önskar att han var här just nu så uppfylls inte den önskan. Jag önskar varje dag att kunna få se hans leende, och det gör jag ju nu. Men jag vill liksom se det i verkligheten, här och nu. Jag vill kunna ha honom nära mig, kunna krama om honom. Men jag ser honom fortfarande bara han på skärmen på mobilen via FaceTime och inte här i England , i mitt rum.
Det har gått en hel månad sedan planet landade på den engelska marken. Fyra hela veckor har jag bott i England, 100 veckor kvar tills vi flyttar tillbaka till Sverige. Ifall allt blir som planerat.
"Men det får du ju se" säger han och skrattar samtidigt som leendet är kvar på hans läppar. Han är så otroligt fin.
"När får jag se det då?" Svarar jag med ett leende och sätter upp mitt ljusbruna hår i en hög toffs då den andra toffsen inte blev bra enligt mig. Mitt hår har blivit väldigt långt under sommaren och lite blekt också, det passar bra till min lätt solbrända hy.
"Du är jätte fin i din skoluniform förresten" säger Oscar. Jag ler lätt åt komplimangen. Men samtidigt sucker jag högt då han smiter undan samtalsämnet.
"Oscaaar vad jobbig du är, men tack du ör också fin" skrattar jag och suckar tungt och han flinar endast nöjt till svar.
Jag tar upp min mörkblåa ryggsäck från golvet och sätter på mig den på ryggen. Väskan som vi fått ifrån skolan, allt för att väskan skulle matcha skoluniformer så mycket som möjligt som rektorn talade om för mig. Vår skoluniform består av vit piké tröja med marinblå kjol eller byxor till samt en marinblå ryggsäck. Eftersom det är oktober är det lite som vår här i England så idag valde jag kjol trots att det kan vara lite kallt.
Hoppsan! Denna bild följer inte våra riktliner för innehåll. Försök att ta bort den eller ladda upp en annan bild för att fortsätta.
" Taaack" flinar Oscar och ännu en gång suckar jag. Att han alltid ska vara så jobbig och retas. Kan han inte bara säga överraskningen så jag kan åka till skolan då jag inte vill komma försent.
På skolan jag börjat på är de väldigt strikta. Allt är strukturerat och planerat. För det första måste man ha skoluniform, vilket jag aldrig behövt ha på mig i skolorna i Sverige. Men lite skönt är det ändå, att slippa hetsett om mornarna vad man ska ha på sig. Men samtidigt vill man ju ha lite varierat och inte likadan kläder varje dag. Hursomhelst är reglerna på skolan strikta. Kommer man försent, det kan röra sig om bara fem minuter försent så skriva lärarna in det i datorn precis som det var i Sverige. Men skillnaden här är att vi måste ta igen den tid vi kommit försent genom att gå på extra lektioner. I slutet av veckan, alltså på fredagen måste man stanna kvar efter skolan och ha lektion i de antal minuter man kommit försent i veckan. Låter väldigt onödigt tycker jag ifall man endast har 5 min frånvaro inskrivet, ska man bar sitta på lektion i 5 min då? En annan grej vad det gäller reglerna är att det är helt förbjudet att ha sin mobil under skoltid, inte ens på rasterna. Ser lärarna att man har mobil så tar de in den och man får hämta ut den i slutet av dagen. Det finns en massa flera regler. Reglerna är onödiga och jag kommer antagligen bli less på de bara om några dagar. Men antagligen kommer jag vänja mig.
