I jakten på Neonstaden

33 - Vegas

~Lo~

Hans hand håller hårt i min och den känns trygg. Det slår mig att jag alltid har känt mig trygg med honom, och det var nog lite konstigt när jag tänkte efter.
Trots att han ljugit och trots att han jobbat för fienden, så kändes den där handen så himla varm och lugnande.

Jag sneglade upp på den skarpa profilen med de blinkande ljusen som pulserade under hans hud.
Här i Vegas var han en i mängden, men för mig var han så mycket mer. Han var så speciell.

"Var inte orolig" sa han med ett leende när han märkte att jag såg på honom "vi är strax framme."

"Det var precis det jag tänkte på" svarade jag lite generat och rättade till mössan.

"På vad?" frågade han nyfiket och saktade ner stegen litegrann.

"På att jag aldrig är orolig, eller rädd för den delen, inte när jag är med dig, då känns allt så.." jag bet mig i läppen och stönade åt min egen dårskap, varför i hela helvetet hade jag börjat prata högt om det här?

"Naturligt?"

Jag nickade lite och kände hur kinderna blossade upp.

"Jag känner likadant" svarade han och kramade min hand lite hårdare.

En behaglig värme spred sig inuti mitt bröst, var det här kärlek? Var det så här mina föräldrar hade känt när dom träffades? Var det så här Carl hade känt när han lärt känna Jonna?
Jag drog in ett djupt andetag och kastade ett hastigt öga på Tristan igen.

Tristan... Tolv.
Det högg lite i hjärtat när jag tänkte på att kvällarna framför skärmen i husvagnen hade varit en lögn.
Det var ju redan då som pirret i magen hade börjat, men då var han Tolv, killen som lurat bort mig.
Varför?

Jag stannade hastigt och stoppade honom "Varför?" upprepade jag högt "Varför var du ute efter mig? Varför är jag så viktig?"

Tristan såg sig omkring och fastnade med blicken på en bänkliknande struktur som han ledde mig till.
Dagen hade gått över till kväll, inte för att det spelade så stor roll. Det var lika mörkt här nere oavsett tid på dygnet.
Men gatorna var mer öde nu, det verkade som om dom flesta höll sig inomhus efter solnedgången.

"Du är född under ett speciellt år" började han förklara när han satt sig ner, och förvånat kände jag hans händer runt min midja när han guidade ner mig i hans knä.
"Forskarna tror att alla ni som föddes under det året utsattes för något som gör er uthålligare, unika på något sätt."

"Så det var därför dom tog prover på mig?"

Han nickade och slog ner blicken "dom experimenterar med gener Lo, dom försöker klona sig själva och skapa nya bättre kroppar som dom försöker flytta sitt medvetande till." Frustrerat drog han fingrarna genom håret "om dom lyckas kommer dom rika kunna leva i hundratals år medans alla andra får slava vidare så att dom kan fortsätta leva i lyx."

Jag lutade mitt huvud mot hans axel och försökte ta in allt det han berättat.
Ögonen vandrade över skyskraporna med neonljus som blinkade i takt. Det var vackert, men ändå så vidrigt nu när jag visste vad den här staden var byggd på. Slaveri och misär.

Men färgerna var så vackra, så annorlunda från världen jag kom ifrån. Tristan hade förklarat att det var något som kallades reklam, information som skulle få folket att vilja köpa deras saker. Men i mina ögon var det ändå vackert.

"Skulle du vilja klona dig själv?" frågade jag tillslut.
Men förvånades över hans nekande svar.

"Den här världen är sjuk Lo, det är bara idioter som vill stanna kvar här i mer än en livstid."

Jag nickade lite "men finns det inga andra ställen vi kan dra till? Andra städer eller länder?"

Han suckade tungt och lät armarna tätna runt min kropp "jag vet inte, all sån information är hemligstämplad och gränsen är tungt bevakad. Tror ingen har försökt lämna Ödemarkerna på flera år om jag ska vara ärlig."

"Vill du försöka?" Frågade jag utmanande och såg upp på honom med ett leende som fick honom att skratta.

"Varför inte" flinade han och reste sig upp med mig fortfarande i armarna "betyder det att du förlåter mig?"

Jag nickade och slog armarna om hans hals "om du lovar att aldrig ljuga för mig igen."

"Jag lovar" svarade han med ett leende och såg tvekande in i mina ögon.
Jag visste vad han ville och varför han tvekade, så jag bestämde mig för att hjälpa honom på traven.

Med bultande hjärta och rusande puls lutade jag mig fram och nuddade hans läppar fjäderlätt med mina.
Försiktigt och lite trevande, men det var allt som behövdes. En liten bekräftelse på att jag ville samma sak, en liten invit som betydde så mycket för självförtroendet.
Och när jag särade på läpparna för att släppa in hans tunga så visste jag att jag hade haft rätt.

Det här var riktig kärlek.